Bristen på organ är ett ständigt problem inom sjukvården. Många behöver motta organ för att kunna få ett bättre liv, i vissa fall för att alls kunna leva vidare, men långt färre är beredda att donera sina organ om de skulle gå bort. Mot den bakgrunden är det lätt att förstå och känna sympati för Svenska Läkaresällskapets senaste ställningstagande.
Det är organisationens delegation för medicinsk etik och komplicerade vårdfrågor som nu kommit fram till att man borde fortsätta med eller inleda intensivvård av patienter som redan är bortom räddning i syfte att säkerställa tillgång på organ för donation till andra patienter.
Som alltid när det handlar om medicinsk etik är det även här fråga om svåra avvägningar. Principer ställs inte bara mot pragmatism utan lika mycket mot andra principer. Å ena sidan är det förstås så att en förändring av det slag som delegationen föreslår skulle kunna öka tillgången på organ och, i förlängningen, förbättra överlevnadschanserna för många svårt sjuka.
Det kan också vara så att ytterligare något eller några dygns livsuppehållande behandling ger närstående den tid de behöver för att ta ställning till om organen ska doneras. Bäst vore förstås om man tar ställning långt tidigare, men det är få som gör det, och då kan en extra dags väntetid göra stor skillnad för dem som tvekar.
Men samtidigt: Vad är vårdens syfte? Ska människor ges vård för att de verkligen behöver det eller för att de bokstavligen ska fungera som levande organbanker. För varje sjuksäng som upplåts ytterligare ett dygn åt en redan hjärndöd patient, måste någon stå ytterligare en dag i vårdkö. Säg den läkare som utan svåra moraliska överväganden kan neka en patient i stort vårdbehov hjälp, med motivering att en redan hjärndöd person ska hållas vid liv ytterligare något dygn för organdonationens skull.
Risken är dessutom stor att förslaget avskräcker potentiella organdonatorer. Redan i dag är många tveksamma till detta, utan att det egentligen finns någon rationell grund för det. Denna, i många fall, ogrundade motvilja skulle knappast minska om ett ja på donationskortet också är ett ja till vad som upplevs som en existens som reservdelsmänniska.
Det går inte att ta miste på Svenska Läkaresällskapets goda intentioner, men slutintrycket av deras förslag blir ändå att det angriper problemet i fel ända. Den stora frågan är inte huruvida människor ska hållas vid liv ytterligare något dygn för deras organs skull, utan hur fler människor ska förmås överge sin skepsis mot organdonation. Det senare ger inte upphov till samma medicinska dilemman och det har dessutom potentialen att på allvar göra någonting åt den stora organbristen som råder inom svensk sjukvård.