Fler oskyldigt dömda?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
oskyldig människa gör sig därför skyldig till ett grovt övergrepp mot en medborgare.
Justitiekanslern Göran Lambertz har den senaste tiden gjort många uppmärksammade uttalanden. Ett är att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser. Nu ger professor Hans-Gunnar Axberger honom åtminstone delvis rätt. I en utredning konstaterar han att sedan 1993 har elva personer dömts till långa fängelsestraff, men senare fått resning i Högsta domstolen och då helt friats från misstankar. Det motsvarar nästan en oskyldigt dömd om året. Antalet liknande fall före 1993 är — noll!
Några av dessa fall har fått stor uppmärksamhet och ofta har det varit engagemanget hos några grävande journalister som till slut har fått de felaktiga domarna omprövade. Medierna har förvisso en viktig roll att granska även rättsväsendet, men att flera skandaler har avslöjats under kort tid är ett rejält underbetyg åt rättssäkerheten.
Ett par av de mest uppmärksammade fallen rör mordrättegångar. Joy Rahman fick rekordskadestånd sedan han suttit felaktigt fängslad i åtta år. Men Hans-Gunnar Axberger pekar på att det främst är i sexualbrottmål som misstagen begås. Orsaken, menar han, är att beviskraven har sänkts.
Det är lätt att förstå den frustration som många — i synnerhet brottsoffret — upplever av att se en skyldig våldtäktsman eller pedofil slippa undan lagens långa arm i brist på bevis. Att det känns som om samhället sviker och att man inte får upprättelse.
Att orka anmäla, uppamma styrkan att vittna under rättegången och sedan uppleva att man inte blir trodd när domen friar gärningsmannen blir ett slag i ansiktet.
Dessvärre är det ett pris som måste betalas för att upprätthålla rättssäkerheten. Hellre tio skyldiga som går fria än en oskyldig som tvingas skaka galler är den princip som måste gälla.
Naturligtvis är inget system idiotsäkert, och det vore fullständigt orimligt att ställa sådana beviskrav att det gick att till hundra procent garantera att ingen oskyldig någonsin får en felaktig dom. Men om det trots allt händer måste det ske oerhört sällan. Elva fall på ett drygt decennium är inte sällan — utan ofta. Frågan infinner sig: finns det fler fall som ännu är oupptäckta?
Hans-Gunnar Axberger pekar också på att överbelastade och underfinansierade domstolar lättare begår misstag. Det är en anmärkning värd att ta på allvar. Rättsstaten tillhör samhällets kärnuppgifter och förtjänar större politisk uppmärksamhet. Att skapa trygghet handlar om så mycket mer än antalet poliser och byggandet av rymningssäkra fängelser.