En undersökning från Svenskt Näringsliv bekräftar vad de flesta redan visste. Många jobb tillsätts genom kontakter och referenser. Men att mindre än hälften (49 procent) av företagen ens finner det mödan värt att annonsera hos Arbetsförmedlingen är både nytt och stämmer till viss eftertanke.
Arbetsförmedlingen har en enorm skattkista att ösa ur, bestående av Sveriges alla arbetslösa. Alla uppgifter om utbildning och bakgrund finns i databaserna. Att då arbetsgivare så ofta bara får järnskrot i utdelning är långt ifrån godkänt.
?Skrotet? kan bestå av personer som saknar adekvat utbildning, som redan fått ett annat jobb eller som av annan anledning inte kan ta jobbet som erbjuds. Att reda ut allt detta tar tid från redan tidspressade småföretagare.
Naturligtvis har många företag också stor nytta av jättemyndigheten med över 10 000 anställda. Konstigt vore det annars. Men att 4 000 av de 8 000 företag som svarade på enkäten väljer att inte utnyttja tjänsterna, som dessutom är gratis, säger ändå någonting om den genomsnittliga nyttan.
Arbetsförmedlingen har fått konkurrens. Bemanningsföretagen har kommit för att stanna, liksom rekryteringsföretagen. Rena jobbförmedlingar har haft det svårare. Till exempel har Sveriges Ingenjörer och dess föregångare vid två tillfällen startat en branschförmedling, men fått lägga ned.
Det har visat sig vara svårt att förmedla jobb med fackföreningsmedlemmar som rekryteringsbas. Många vänder sig dit bara för att de är nyfikna eller för att de vill undersöka sitt marknadsvärde. Arbetsförmedlingen har myndighetens alla fördelar (arbetssökande måste vända sig dit för att få rätt till a-kassa) och dessutom alla stordriftsfördelar.
Under hela 2000-talet har Arbetsförmedlingen gjort intensiva försök att bli en modern förmedlare av jobb i det postindustriella samhället. Matchning har varit honnörsordet och man har gjort en lång rad försök med specialistförmedlingar för att möta efterfrågan både hos jobbsökande och företag.
Det har inte alltid gått så bra. Till försvar för myndigheten ska påpekas att man alltid varit, och kommer att förbli, ett verktyg i handen på politiker och deras idéer. Minns till exempel det famösa haveriet Akademikerjobben. Den förra regeringen satsade nyåret 2006 en halv miljard kronor på jobb riktade till akademiskt utbildade. Tre månader senare hade två (!) personer fått jobb och en stor del av stödet drogs in.
Att förmedla jobb till högutbildade är ett öppet mål för privata aktörer. Till exempel har en avknoppning från Uppsala universitet, Academicum, 300 förmedlade jobb på åtta månader bakom sig. Företaget började i liten skala men har nu snabbt spridit sig över landet.
Alternativen kommer att växa ytterligare med den nya proposition som lades av regeringen i mars, där den jobbsökande får ökad valfrihet att välja jobbförmedlare eller jobbcoach. Men steget är fortfarande långt till en privatisering av Arbetsförmedlingen. Det är komplicerat att dela in myndigheten så att myndighetsutövande inte utsätts för konkurrens. Att alla arbetslösa får samma chans och service är också väsentligt.
Så länge Arbetsförmedlingen finns kvar i offentlig regi ska den också användas som den resurs den borde vara, ett mycket viktigt instrument för jobblinjen. Regeringen satsar mångmiljardbelopp på administrationen. Inte minst måste den kunna användas för att hitta arbetskraft som företagen inte själva visste att de kunde anställa, som arbetssökande med utländsk bakgrund.
Men resultaten tyder dessvärre på att myndigheten inte är särskilt kalibrerad med verkligheten. Uppgiften om ett förmedlat jobb per arbetsförmedlare och år (från regeringens utredningstjänst) och företagens intresse i undersökningen pekar på att Arbetsförmedlingen är och förblir en outnyttjad resurs. Att underlätta för företag å ena sidan, och att ställa krav på arbetssökande å den andra, tycks vara regeringens jobb. Men inte att länka samman de båda.