Flera arbeten, mindre förmedling
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Sysselsättning — eller snarare bristen på densamma — blir sannolikt en av nästa års stora valfrågor. Regeringens strategi verkar vara att sätta sitt hopp till att den internationella konjunkturen ska fixa jobben, samtidigt som man själv kan koncentrera sig på att vinna valet genom att attackera oppositionens förslag till förändrad sjuk- och arbetslöshetsförsäkring.
Men vi har redan upplevt flera år av relativt god tillväxt, utan att för den skull se någon nedgång i arbetslösheten. Och frågan är på vilket sätt en oförändrad socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik — annat än i form av ytterligare skattefinansierade beredskapsjobb — helt plötsligt skulle ge en markant sysselsättningsökning.
Sanningen är den att tusentals ungdomar varje vecka tvingas stifta bekantskap med dagens svenska arbetsmarknadspolitik — bara under september ökade arbetslösheten med drygt 4 000 ungdomar jämfört med i fjol — och det är ingen angenäm bekantskap.
Inom den nationalekonomiska världen beskrivs arbetsförmedlingens tänkta arbete som en aktiv arbetsmarknadspolitik avsedd att minska matchningsproblemet. Men det är en helt annan verklighet man tvingas gå i clinch med den dag man stegar in på den lokala arbetsförmedlingen och konfronteras med samhällets "professionella" sysselsättningsförmedlare.
Det är mycket möjligt att många hyser en vag förhoppning om att arbetsförmedlingen ska kunna hitta en passande anställning, och det tämligen omgående, trots att det inte saknas bevis för motsatsen. Bilden av myndigheten är präglad av svunna tider, när arbetslösheten var låg och förmedlandet förhållandevis enkelt. I dag tävlar arbetsförmedlingen mot privata bemanningsföretag och eget jobbsökande via internetbaserade platsbanker, samtidigt som en majoritet av nya tjänster aldrig anmäls till förmedlingen. Vilka romantiska föreställningar de enskilda arbetssökande än må bära på, försvinner de helt säkert när de för första gången sätter sig ned med sina handledare.
Trots svårigheten att förmedla nya jobb fortsätter regeringen att satsa pengar på att upprätthålla arbetsförmedlingar över hela landet. Men när en arbetsförmedlares roll borde vara att förmedla arbeten, att fungera som länk mellan arbetsgivare och arbetssökande, tvingas de nu i hög grad diskutera individuella handlingsplaner, administrera diverse åtgärdspaket och upplysa om möjligheten att söka jobb via internet.
Det är tydligt att dagens arbetsmarknadspolitik, och Ams med den, har nått vägs ände. En reformering av arbetsförmedlingen skulle vara välgörande både för statskassan och de arbetssökande. Medel skulle frigöras för exempelvis inkomstskattesänkningar och människor skulle inte längre stoppas undan i olika åtgärdsprogram bara för att hyfsa statistiken. Arbetsförmedlandet skulle huvudsakligen kunna överlämnas till privata aktörer medan de lokala arbetsförmedlingarna fortsätter att ansvara för exempelvis registrering av arbetssökande och viss yrkesutbildning.
Men det är förstås bara ena sidan av myntet. Även en slimmad arbetsförmedling kompletterad av privata förmedlingar, utan dagens byråkratiska barlast att släpa på, skulle ha svårt att förmedla arbeten. I dag finns det helt enkelt alldeles för få lediga platser och alldeles för många arbetssökande. Huvudsyftet med en förändring av dagens arbetsmarknadspolitik måste därför vara att skapa förutsättningar för nya, varaktiga jobb — inte att gräva ned sig i detaljer om arbetsförmedlingens vara eller icke vara.
Därför är det inte bara troligt, utan också högst önskvärt att arbetslösheten blir en valfråga nästa år, vilket också veckans partiledardebatt i riksdagen skvallrade om. Redan nu är skiljelinjen mellan de båda blocken tydlig, mellan allianspartiernas arbetslinje och regeringens uppgivna bidragslinje.
Och om inte konjunkturen utför underverk med sysselsättningen blir det svårt för socialdemokraterna att vinna den striden.