Men det finns en risk att planarbetet inte kommer i fas eftersom man behandlat bostadsbyggandet för sig och utvecklingen av kollektivtrafiken för sig. Som om de inte hörde ihop. Bostadsbyggande och befolkningstillväxt i staden
hör dock i högsta grad samman med trafikplaneringen. Går det inte att ordna med en vettig planering av trafiken finns det stor risk att utbyggnad och övrig utveckling stannar upp.
ATT DET STORA problemet är att Uppsala kommun har en stadskärna som är alldeles för liten för den stora befolkningen, och för alla dem som har ärenden dit, borde vara känt till leda för alla och envar. Men det tycks det ändå inte vara eftersom allt fortsätter som vanligt med långa köer som hindrar genomfart för såväl nyttotrafik som för övrig trafik. Eftersom ingenting görs finns det inte heller några incitament för att förändra trafikbeteendet hos dem som har alternativa transportmöjligheter.
Det stora problemet i stadskärnan är Kungsgatan, en central samfärdsled för alla trafikantslag. Här far privatbilar, varubilar, en och annan långtradare, stadsbussar, länsbussar och enstaka cyklister som sätter livet på spel i
trafikkaoset.
Här borde en renodling av trafiken genomföras så snart det ginge. Dagens blandning är ju inte till glädje för någon. Länsbussarna har till exempel stora problem med att hålla sina tidtabeller eftersom utfarten från busscentralen hela tiden stoppas upp. Samma problem drabbar Uppsalabuss som har svårt att ta sig fram, i varje fall i rusningstid.
Kanske kunde Kungsgatan göras till kollektivgata under kontorstid medan den övrig tid är öppen för alla?
DET STORA problemet är dock att det fortfarande är attraktivt att ta sin egen bil in till Uppsala. Den stora uppgiften är därför att göra kollektivtrafiken mer attraktiv än vad den är i dag, så att det blir normalt att
ta bussen i stället för bilen.
Kanske måste kollektivtrafikbolagen fundera över medborgarnas attityder och vanor mycket mera.
Att åka bil har ju sina stora fördelar. I en tid av effektivitetsjakt och fokusering på individen är bilen perfekt. Skall jag åka från punkt A till punkt B gör jag det fort och lätt med bil, utan att behöva kolla tidtabell och stå och vänta på bussen (som kanske inte ens kommer). I bilen är föraren sin egen herre och behöver inte huka under något kollektivt förmyndarskap.
HUR KAN trafikpolitiken möta detta? Naturligtvis genom att göra kollektivtrafiken mer flexibel men också mera bekväm, tabellsäkrare och kanske också billigare — även om värde- och periodkort gör bussresorna så billiga de förmodligen går att få.
En rejäl satsning på bekvämare och mer flexibel kollektivtrafik kräver dock nya satsningar som knappast går att göra utan att subventionsgraden ökar. Är Uppsalapolitikerna och deras väljare beredda till det?
Kersti Kollberg,
ledarskribent
ledarskribent