Att genomföra rättegångar i ett rättsväsende som bara är några dagar gammalt är ett verkligt test som, om det förvaltas framgångsrikt, kan ge ett enormt förtroende för det nya systemet. Det kan också gå åt andra hållet. Rättegången mot Saddam har nätt och jämt börjat men har redan blivit kallad en rättsskandal av internationella experter.
Ett tjugotal advokater har anlitats av Saddams fru, men hittills har de inte ens tillåtits träffa den åtalade. Saddam själv har reagerat mot detta och konstaterat att det är märkligt att man inte kan lita på att domstolens funktionärer känner till de grundläggande principerna.
Saddam underkänner också domstolens legitimitet. Det här är något som även den före detta jugoslaviske presidenten Slobodan Milosevic gjort, utan framgång ska sägas, under förhandlingarna vid Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. Det finns dock skillnader. Medan Milosevic hade svårt att vinna gehör för att ett FN-organ skulle vara illegitimt, kritiserar Saddam i stället ett rättsligt experiment i en enskild stat. Han står heller inte ensam när han hävdar att USA:s invasion av Irak inte var laglig och att han därmed fortfarande är irakisk president och immun mot åtal. Detta är en uppfattning han delar med vissa amerikanska jurister.
I praktiken är det få som tvivlar på att han var en diktator vars styre kostade tusentals irakier livet. Trots att det kan bli svårt att få fram bevis för att han personligen var ansvarig för det mänskliga lidandet, är det troligaste att han döms. En fråga som då blir högaktuell är huruvida man ska tillämpa dödsstraff eller inte. I vilket fall som helst måste allt formellt gå rätt till. Ett rättssamhälle kan aldrig tillåta Justitia att kika under ögonbindeln.