Orsakerna till den bristande måluppfyllelsen är komplexa men en faktor har varit de senaste årens finans- och skuldkris. Under lågkonjunkturer hamnar fler människor i utanförskap, inte färre.
De senaste åren har de strukturarbetslösa, som har svårt att skaffa jobb även när tiderna är goda, blivit betydligt fler. Det handlar om arbetslösa med nedsatt arbetsförmåga, som har fyllt 55, som är födda utanför Europa eller som har en låg utbildningsnivå. Att den här gruppen, som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden, växt kraftigt beror bland annat på att Arbetsförmedlingen i dag tar emot personer som tidigare uppbar sjuk- eller aktivitetsersättning. Många nyanlända kommer dessutom snabbare i kontakt med Arbetsförmedlingen än de gjorde förr.
Att gruppen strukturarbetslösa växt kan naturligtvis användas som ett argument mot regeringen. Men man kan också se det som ett hederligare sätt att presentera hur det svenska samhället egentligen ser ut. Genom att synliggöra dessa personer i arbetslöshetsstatistiken tvingas samhället ta fram åtgärder som kan hjälpa dem tillbaka till ett arbete.
Förutsättningarna inom gruppen för att få ett arbete skiljer sig åt. Sverige håller på att förvandlas från ett industrisamhälle till ett kunskapssamhälle. De kvalifikationer som var tillräckliga för att få ett arbete för en generation sedan är det inte längre. Det här slår exempelvis hårt mot många unga som växt upp och bor kvar i gamla bruksorter eller industristäder.
De präglas fortfarande av en kultur där det stora, stabila företaget på orten garanterade livstids anställning. Problemet är bara att dessa företag inte längre finns kvar. Arbetslösheten på dessa orter är och förblir många gånger hög. Risken att hamna i ett permanent utanförskap är hög. Då är förutsättningarna bättre för dem som bor i större orter. Där finns det ett större utbud av arbeten, främst i tjänstesektorn, som ännu inte ställer så höga krav på utbildning eller arbetserfarenhet. Därmed blir trösklarna in på arbetsmarknaden lägre.
För många unga handlar det om att se samtiden i vitögat. Vill man ta sig in på arbetsmarknaden måste man vara beredd att flytta till en större stad. Många behöver dessutom komplettera sin utbildning. Det går inte att komma ifrån att en stor del av detta ansvar ligger på den enskilde individen. Samhället kan inte tvinga någon att vidareutbilda sig. Men staten kan underlätta omställningen för de grupper som har tuffast att komma in på arbetsmarknaden.
Enligt en ny rapport från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering har exempelvis regeringens nystartsjobb, som omfattar dem som varit borta från arbetsmarknaden i minst ett år, både resulterat i kortare arbetslöshet och ökad sysselsättning. Drygt sex av tio arbeten skulle ha kommit till stånd även utan subvention men det hade inte nödvändigtvis gått till en person som varit långtidsarbetslös.