När människorättsrådet grundades år 2006 var förhoppningarna höga. FN:s människorättsarbete skulle nu ges den tyngd det behövde, och diktaturer skulle hindras från att missbruka institutionen.
Tyvärr har förväntningarna inte infriats. Rådet har tvärtom kapats av samma gamla skurkgalleri som vanligt — de stater som engagerar sig i människorättsfrågan för att kunna fortsätta kränka mänskliga rättigheter. Diktaturer som Kina, Saudiarabien och Kuba har med förenade krafter sett till att resolutionerna vattnats ur intill meningslöshet, eller omdirigerats mot favoritmålet, Israel. Detta moraliska misslyckande underminerar förtroendet för FN.
Å andra sidan har människorättsrådet också kommit att fungera som åskledare för en mer onyanserad kritik, främst inom vissa högerkretsar, som tar FN-systemets många och verkliga brister till intäkt för att hela idén om en staternas världsorganisation är fel.
Det är att göra det väl lätt för sig. FN är det enda forum som samlar alla världens regeringar, och har en global legitimitet som ingen annan organisation ens kan drömma om. Människorättsrådets sammansättning beror just på denna idé om global representativitet: 13 av 47 länder ska exempelvis komma från Afrika, och de flesta afrikanska stater är som bekant inte demokratiska.
Men vad vore alternativet? FN:s organ kan inte uppträda som en exklusiv klubb för dagens demokratier — huvudsakligen rika, vita i-länder — om de vill bevara sin globala räckvidd och sin förmåga att engagera också i tredje världen.
Det är tvärtom i breda forum som inkluderar även diktaturerna som människorättsagendan bör drivas hårdast, för det är där den kan få verklig betydelse.
Dagens breda stöd för de mänskliga rättigheterna uppstod inte ur intet, utan genom ett tålmodigt byggande av globala institutioner och normer. Den globala intellektuella konsensus som numera råder om fri- och rättigheternas helighet har, helt oavsett dagens cirkus i människorättsrådet, sin folkrättsliga förankring just i FN-strukturen. Det är genom FN som de mänskliga rättigheternas förespråkare har lyckats erövra problemformuleringsprivilegiet, och det är inte en front vi ska ge upp så snart vi möter motgångar.
Svaret på diktaturernas samarbete är inte att vända ryggen till världen, utan tvärtom demokratisk motorganisering. Konkret handling och samarbete kan nå långt, om vi bara är beredda att ge oss in i matchen i stället för att nöja oss med kritik från sidlinjerna. I stället för bojkotter och samvetsömt poserande krävs ett långsiktigt engagemang och ett konsekvent stöd till de fria stater i tredje världen som kan ta diktaturernas plats i FN-organen.