Professor Sören Holmberg, som studerat kärnkraftsopinionen i decennier, noterar att skiljelinjen inte längre går mellan att behålla eller att avveckla, utan mellan dem som vill använda befintlig kärnkraft och dem som dessutom vill bygga ut.
Han konstaterar också att politikerna går på tvärs mot folkviljan. Stängningen av den andra Barsebäcksreaktorn skedde mot folkviljan — och av socialdemokratins väljare vill nästan varannan behålla kärnkraften, en klart större andel än de som vill avveckla. I alla partier har dessutom stödet för kärnkraften ökat.
Efter olyckan i Tjernobyl för i dagarna tjugo år sedan var opinionsbilden, naturligt nog, dramatiskt annorlunda. Drygt 70 procent ville avveckla, inte stort mer än tio procent ville behålla kärnkraften. Och om en ny olycka av ungefär den magnituden inträffar kommer självfallet opinionen att påverkas snabbt och skarpt i kärnkraftskritisk riktning — men sannolikt bara för en tid.
Sanningen är ju att förutsättningarna i förhållande till vad som gällde på 1970- och 80-talen under senare år förändrats på ett sätt som i nästan alla relevanta avseenden talar till kärnkraftens fördel.
Den väsentligaste skillnaden handlar om växthuseffekten — för några decennier sedan praktiskt taget okänd, i dag den allt annat överskuggande miljöfrågan.
För 20—30 år sedan dominerade domedagsscenarier i fråga om det s k kärnkraftssamhället, där radioaktiviteten både skulle fräta sönder demokratin och förstöra miljön.
I dag kan vi med facit i hand se att demokratin visserligen som alltid är hotad, men att den ändå i väsentliga avseenden står starkare än då, och att den i varje fall inte i någon nämnvärd grad har urgröpts av den hemska kärnkraften.
Däremot är det uppenbart att de fossila bränslenas alltjämt dominerande roll i världens energisystem måste minska — snabbt och kraftigt. Och det av två skäl — dels på grund av deras miljöskadliga effekter, dels för att utvinningen av olja kommer att kulminera inom det närmaste decenniet, kanske tidigare.
En sak är i det läget fullständigt klar: Det finns inte en enda allena saliggörande energikälla som vi kan luta oss emot i framtiden. Det behövs en rad insatser på många områden. Sparande och effektivisering, utmärkt. Bioenergi, absolut. Sol och vind, självfallet — även om de senaste decenniernas erfarenheter tyder på att de är överskattade, och att de stora genombrotten med största sannolikhet ligger i fjärran.
Men det stora felslutet hos dem som står bakom dagens svenska energipolitik är att all denna nya och fina energi skall användas till att i första hand avveckla kärnkraften. Eftersom samma politiker nästan alltid numera låter som om de verkligen ansåg att växthuseffekten är det största miljöproblemet kunde det ligga nära till hands att förmoda att energitillskotten från andra källor i första hand skulle användas för att minska användningen av de fossila bränslena. Men nej, kärnkraften skall bort först. Begrip den logiken, den som kan.
I själva verket är det ju ännu värre. För sanningen är ju att det förbereds för introduktion av naturgas, både från Tyskland och från den gasledning som skall byggas under Östersjön mellan Ryssland och Tyskland. Naturgas är visserligen inte lika miljöförstörande som kol och olja, men den är likafullt ett fossilt bränsle och bidrar till växthuseffekten, fast möjligen lite mindre.
Lägg till detta de säkerhetspolitiska problem som det nuvarande energisystemet medför. Efterfrågan finns i USA och EU — och den växer snabbt i de länder som i dag surfar på globaliseringsvågen. Tillgångarna finns i instabila, demokratiskt tvivelaktiga men maktsugna länder som Ryssland med flera.
Den globala tillgången på energi måste snabbt öka. Då kan kärnkraften inte undvaras. Det förstår folk — men inte alla politiker.