Tony Blairs beslut att utlysa folkomröstning om den nya EU-grundlagen ska inte tolkas som ett sätt att retirera från en impopulär ståndpunkt. Medan det största oppositionspartiet, de konservativa, gått från EU-skepsis till direkt fientlighet framstår Blair och det andra oppositionspartiet, Liberaldemokraterna, som Storbritanniens mest övertygade européer.
Blair tänker satsa på att vinna, samtidigt som han neutraliserar en del intern opposition och behåller stödet från några inflytelserika tidningar. Därtill ger den politiska dynamik som folkomröstningen skapar nya möjligheter att hävda brittiska ståndpunkter gentemot övriga EU-länder. Ingen vill ju riskera att Blair förlorar eftersom hela grundlagen faller om ett medlemsland säger nej.
Förlorar Blair och grundlagen avvisas så görs nog inget nytt försök på länge. I stället får vi en situation där unionen kraftigt utvidgas, utan att dess regelverk ses över. Resultatet kan mycket väl bli att en "inre kärna" av EU-länder går vidare med integrationen på egen hand, medan en yttre krets står vid sidan. Då får vi ett läge som alla borde vilja undvika - att Europas länder inte längre är formellt likställda och att de som befinner sig i den yttre gruppen förlorar inflytande som de annars skulle ha haft.
Inga resonemang kring den problematiken har hörts från de svenska partier som genast efter Blairs helomvändning krävde en likadan folkomröstning i Sverige. De målar upp den helt verklighetsfrämmande bilden av EU som en ny superstat, samtidigt som de hoppas att unionen ska falla sönder som ett resultat av nejröster i ett eller flera länder. Blir det ja i Storbritannien så kan det ju kanske ändå bli nej i Sverige.
Den retoriska flugfångare som hålls upp är påståendet att folkomröstningar skulle vara en överlägsen form av demokrati. Men man kräver alltså inte folkomröstningar i alla andra frågor, vilket hade varit naturligt om man verkligen trodde på påståendet att sådana principiellt är överlägsna val och riksdagsbeslut.
Folkomröstningar kan fungera som ett inslag i en parlamentarisk demokrati om de används sparsamt och i mycket speciella frågor, t ex lokala planfrågor där två likvärdiga alternativ finns eller i frågor som gäller principiella nationella vägval. Men folkomröstar man om allt så kortsluter man den väsentliga del av demokratin som innebär att politiker väljs för att genomföra ett visst allmänt inriktat program och i nästa val ställs till ansvar för hur det har gått. Misslyckade politiker kan avsättas, men majoriteten i en folkomröstning kan ingen avsätta. Kalifornien är ett skräckexempel på hur det kan gå när otaliga folkomröstningar ryckt sönder båda partiernas möjligheter att föra en sammanhängande politik. Till sist fick man kalla in Terminator.
Allra sämst är nog att ha den ordning som EU-motståndare i olika länder brukar förorda - normal parlamentarism i normalfallet men folkomröstningar så snart det gäller Europa. Konse-kvensen av det är dels att Europafrågorna växlas över på ett evigt sidospår och aldrig kopplas samman med övrig politik, dels att folkomröstningarna får en rituell och dramatisk karaktär där den fråga som ställs helt kommer i bakgrunden och omröstningen i stället handlar om det allmänna förtroendet för regeringen.
Någon kan hävda att grundlagsfrågor alltid är speciella och därför måste bli föremål för folkomröstning. Men det beror på hur kontroversiella de är. Det stora beslutet om EU har vi redan tagit i Sverige. Det påverkade obestridligen grunderna för vårt statsskick. De fördragsändringar som sedan dess förekommit flera gånger har inte haft samma dramatik. Så är det även denna gång. Och Göran Persson har inte samma sits som Tony Blair.