Folkpartiet spelar farligt
Med tre ord kan man sammanfatta en av de viktigaste förändringarna i det svenska politiska landskapet: Allians för Sverige. När dagens fyra oppositionspartier för knappt två år sedan bestämde sig för att denna gång på allvar ge socialdemokraterna en match i valrörelsen skedde på förvånansvärt kort tid ett skifte i den politiska debatten. Från att ha avfärdats som ett pr-jippo minns talet om badtunnan i Högfors visade alliansen med överenskommelsen i Bankeryd i augusti förra året att den var en politisk kraft att räkna med.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
De senaste årens opinionsmätningar har också visat att metoden har varit framgångsrik. I går bekräftade Temo det som Sifo visade häromveckan, nämligen att alliansen fortfarande leder klart över det rödgröna blocket.
Men den som av detta drar slutsatsen att väljarna redan nu, så här ett halvår före valet, känner sig trygga i förvissningen om att de fyra allianspartierna är regeringsfähiga och utan svårigheter kommer att hålla ihop inte bara en utan flera mandatperioder, han eller hon har synnerligen dålig politisk fingertoppskänsla. Ödets ironi ville att folkpartiets Johan Pehrson skulle utses till Framtidens ledare av Sveriges juniorhandelskammare samma dag som Ekot
avslöjar att han gått bakom allianskollegernas rygg och gjort upp med socialdemokraterna i viktiga frågor.
Nu är det inte första gången som det uppstår slitningar i allianssamarbetet. Centerpartiet envisas exempelvis med att fortsätta energisamarbetet med regeringen. Moderaterna stod sida vid sida med socialdemokraterna och blockerade effektivt en uppgörelse om flyktingamnesti förra året.
Man ska inte dra alltför stora växlar av detta. Men nu verkar det som om folkpartiet och Johan Pehrson av någon outgrundlig anledning har bestämt sig för att utmärka sig som alliansens svarta får. Häromveckan kunde en stolt Thomas Bodström meddela att regeringen gjort upp med folkpartiet i den kontroversiella frågan om buggning. Överenskommelsen överraskade övriga allianspartier som — med rätta — blev allt annat än glada.
I går framkom dessutom att Johan Pehrson och Thomas Bodström samarbetat kring inte mindre än sex olika propositioner. Gemensamt för förslagen är att de handlar om kontroversiella delar av rättspolitiken:
buggning, avlyssning, kameraövervakning. Uppgörelsen blir särskilt anmärkningsvärd i ljuset av att alliansen nyligen presenterade ett eget rättspolitiskt program. Den som har lotsat fram alliansen till ett gemensamt ställningstagande är ingen mindre än Johan Pehrson.
Att i efterhand, under riksdagsbehandlingen i utskottet, försöka påverka och förbättra sakinnehållet i en regeringsproposition är en sak. Att vara med och påverka formuleringarna i själva propositionen är en helt annan. Man kan inte lova trohet till en allians och samtidigt spela under täcket med regeringen bara för att vinna en och annan sakpolitisk poäng. Det långsiktiga priset — urholkat förtroende för alliansen — är alltför högt.
Folkpartiet måste, på samma sätt som alla andra allianspartier, inse att det inte är möjligt att både äta kakan och att ha den kvar. Väljarna har tydligt visat att samarbetet inom alliansen är värt att satsa på och vidareutveckla. Om folkpartiet genom sitt agerande bidrar till att underminera förtroendet för det borgerliga regeringsalternativet tar partiet på sig ett oerhört stort ansvar för ett eventuellt valnederlag.
"För folkpartiet är det naturligt att göra det som är bäst för Sverige," försvarade Johan Pehrson sitt tilltag att samarbeta med Thomas Bodström.
Långsiktigt bäst för Sverige vore om höstens val resulterade i en ny regering —där bland annat folkpartiet ingår. Detta, och inget annat, borde prägla folkpartiets agerande det kommande halvåret.