Gaddafiregimens motstånd visade sig under gårdagen vara starkare och mer desperat än vad rapporterna under måndagen gav vid handen. I går tycktes regimen alltjämt kontrollera delar av Tripoli och två av Gaddafis söner, som uppgetts vara tillfångatagna, var uppenbarligen alltjämt på fri fot.
Ändå kan det inte vara mer än en tidsfråga innan regimen definitivt bryter samman. Men kanske har samtidigt risken för ännu ett blodbad i stor skala, innan slutet kommer, ökat.
I väntan på regimens kollaps finns det skäl att än en gång reflektera över den folkrättsliga grunden för den Natoinsats som uppenbarligen haft en avgörande betydelse för rebellernas framgångar. På måndagen kunde man i ett antal nyhetssändningar i radio höra synpunkten framföras – på allvar – att Nato gått för långt i sin tolkning av det FN-mandat som auktoriserar insatsen.
FN-mandatet ger det internationella samfundet rätt att med alla nödvändiga medel upprätthålla en flygförbudszon över Libyen och att skydda civilbefolkningen som attackerats med ytterligt brutalt våld av Gaddafis styrkor. Dessutom infördes ett vapenembargo och Internationella brottmålsdomstolen, ICC, fick befogenhet att lagföra brott som begåtts under striderna.
Tanken att detta mandat inte skulle legitimera de insatser som nu förhoppningsvis leder till Gaddafis snara fall är bara möjlig om man föreställer sig att regimen som en följd av FN-resolutionen och Natos ingripande skulle kunna tänkas uppträda på ett annat sätt än vad den verkligen gjort. Men för att tro något måste man avstå från varje försök att analysera regimens karaktär och situationens logik.
Gaddafis regim hör till den typ som anser sig ha rätt äga och utnyttja hela landet och dess tillgångar. Hela tillvaron för regimens medlemmar betingas av dess möjlighet att terrorisera befolkningen och de makthavandes säkerhet bygger på privilegierade och väl betalda specialstyrkor – liksom på inhyrda legosoldater. Den egna armén har, av välförstådda säkerhetsskäl, haft en betydligt mindre framträdande roll.
För en sådan regim existerar inte kompromisser och förhandlingar som skulle kunna leda till verklig maktdelning eller gradvis övergång till mer civiliserade förhållanden ens som ett teoretiskt alternativ. Lyfts en komponent i maktsystemet bort så faller snart alla andra och den enda möjliga handlingsvägen är därmed den som vi har sett – urskiljningslöst våld mot befolkningen. Samma mönster går igen i Syrien, liksom i en rad andra diktaturer.
Däremot är det korrekt att FN:s resolutioner om Libyen är uttryck för en utveckling av folkrätten bort från den snävt intressestyrda realpolitiken i riktning mot en insikt att det måste finnas allmängiltiga gränser för hur en stat får uppträda mot sin egen befolkning. Utvecklingen är inte okontroversiell, men den bör välkomnas av alla som sätter människan före staten.