Från och med årsskiftet går Estland med i EMU och inför valutan euro. Skälet är inte att man likt Irland vill ha del av framtida räddningspaket. Inte heller att man inte hunnit undan i tid. Skälet är helt enkelt att EU-medlemmen Estland vill gå med i Europasamarbetet fullt ut, och vara med där besluten fattas.
Det främsta argumentet för att införa euro är inte det rent ekonomiska. Visserligen underlättas såväl handel som andra samarbeten av en gemensam valuta, och det är bra i sig, men viktigare är att kunna göra sin röst hörd när de viktiga framtidsbesluten fattas. Snart är 17 av EU:s 27 stater med runt bordet. Endast tio får vänta utanför, däribland Sverige.
EMU kan endast hållas ansvarigt för den pågående krisen på ett sätt, nämligen att man hade för låga inträdeskrav. Om man ska ha gemensam valuta- och räntepolitik måste de deltagande ländernas finanspolitik vara i någorlunda fas med varandra. Budgetunderskott och skulder kan inte tillåtas rusa iväg.
Problemen har funnits där under hela europrojektets elvaåriga historia. Inte heller de stora länderna, Tyskland och Frankrike, har varit oskyldiga. Finanskrisen 2008 satte blott ett förstoringsglas på var det syndats allra mest. Fenomenet PIIGS-länder (Portugal, Italien, Irland, Grekland, Spanien) såg dagens ljus.
Från och med 2011 kommer äntligen ett kontrollprogram på plats, med möjlighet till sanktioner för länder som inte uppfyller kraven. Land efter land anpassar sig redan till de nya kraven, genom hård budgetsanering. Estland har redan anpassat sig. Det allmänna accepterandet visar att det inte finns någon konflikt mellan varje lands intresse och det gemensamma bästa.
Island och Lettland drabbades av finanskrisen på samma sätt som Grekland och Irland. Och Sverige drabbades lika lite som Finland. Det finns alltså inget samband mellan krisläget och valutan euro. Någon eurokris finns helt enkelt inte, däremot en budgetkris och en bankkris.
När budgetkrisen är avklarad är det bankkrisen man måste ta tag i. Banksektorn har tillåtits växa ohämmat och svalt hela länders ekonomier (Island, Lettland, Irland). Inga länder är helt förskonade. I Sverige var storbanken Swedbank dagar från att inställa betalningarna 2008.
Här är inte åtgärderna lika självklara. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har kritiserats för sitt uttalande om att privata långivare i framtiden måste ta ett större ansvar vid kreditkriser.
Det bär förstås emot att gå in med regleringar av en privat sektor, men så länge inte bank- och finanssektorn förmår att ta sitt ansvar är det svårt att se alternativ. Varken stora eller små länder kan förväntas budgetera för att rädda banker i framtiden. Och för bankerna räknas bara vinst, struntsamma om den är i kronor eller euro.