För mycket, för sent och för lite
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Se där en populär föreställning som under decenniernas lopp letat sig långt in i borgerligheten.
Ändå är den så uppenbart felaktig.
Ett par utgångspunkter förefaller givna när man skall bedöma en regerings handlag.
Den första är att de propositioner som presenteras är väl genomarbetade och kommer till riksdagen i så pass god tid att denna i sin tur hinner att ge dem en seriös behandling.
Den andra är att de beslut som riksdagen fattar också verkställs av regeringen.
Hur hanterar den sittande regeringen dessa bägge uppgifter?
Inte särskilt bra, blir det dystra svaret. Det läcker så att säga i båda ändar.
För en vecka sedan, den 22 mars, landade 86 propositioner på riksdagens bord. Tjugoen från justitiedepartementet, tretton från finansdepartemenet och miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet, elva från socialdepartementet, tio från näringsdepartementet och så vidare. Den 22 mars är det sista datumet för att propositionerna skall kunna hinna behandlas av den nuvarande riksdagen och före valet.
Det gällde alltså att hinna bocka av halvt bortglömda vallöften så att pennorna glödde, innan det blev för sent.
En viss anhopning av ärenden till slutet av riksdagsåret torde vara ofrånkomlig, även för en regering som planerar sitt arbete långt bättre än den nuvarande.
Men med en sådan koncentration av tunga ärenden till de sista månaderna av riksdagsarbetet är risken uppenbar att besluten av tidsskäl blir sämre än de hade behövt bli. Det är en bedrövlig nonchalans mot riksdagen — och svenska folket.
Samtidigt visar det sig att brådskan kanske inte är så nödvändig. Massor med beslut blir ändå inte förverkligade. Vid utgången av förra året fanns det 153 beslut som regeringen inte brytt sig om att genomföra, sex av dem mer än tio år gamla.
Den trötta regeringen Persson behöver ersättas av friskare krafter.