Tydligen hade socialdemokraterna räknat med att samsynen i försvarsberedningen med centern och kristdemokraterna skulle göra det möjligt för dem att både kunna göra upp med stödpartierna och förankra ett försvarsbeslut med en sänkt totalnivå på tre miljarder kronor på bägge sidor om blockgränsen.
Men det försvarsberedningen gör är just vad dess namn anger. Den bereder försvarsfrågan - analyserar hotbilder och krav, strukturerar problemen och ordnar och systematiserar förslagen till hur problemen skall lösas. Sedan är det partiernas uppgift att ta politisk ställning, bland annat utifrån det material försvarsberedningen levererar.
Därför är det rätt mycket av krokodiltårar i de förebråelser som socialdemokratiska försvarspolitiker i dessa dagar riktar till centern och kristdemokraterna.
Men av det faktum att förhandlingarna mellan socialdemokraterna och de borgerliga fortsätter, och att regeringen tycks vara beredd att rucka på tidsschemat för när propositionen skall läggas fram kan man ändå dra slutsatsen att regeringen ser fördelar med en uppgörelse över blockgränsen.
Både i sak och taktiskt är det till nackdel för socialdemokratin att bli hänvisad enbart till stödpartierna i försvarsfrågan.
Sedan skall man inte bortse ifrån att det också skulle vara behagligt för socialdemokraterna om de borgerliga partierna vore uppbundna till försvarsuppgörelsen med alla dess förbandsnedläggningar. I går blev dessa offentliga och nu rullar raseriet från Arvidsjaurs och Östersunds kommunalråd in mot partivännerna i Rosenbad. Alltid värmer det något att inte stå helt ensam i den stormen.
Även de borgerliga har ett intresse av att om möjligt nå en uppgörelse om försvarspolitiken. Det handlar ju om ett treårigt försvarsbeslut, som omfattar åren 2005-2007 och alltså löper långt in i nästa mandatperiod. Då är det värt att anstränga sig en del.
Det borgerliga förslaget är bättre förankrat i dagens verklighet än regeringens. Det utgår från det i sig paradoxala faktum att svenska militärer i samband med olika internationella fredsbevarande och fredsframtvingande insatser numera mycket oftare hamnar i verkligt skarpa lägen än vad som var fallet under det kalla krigets dagar.
Det förutsätter i praktiken att militärtjänstgöringen blir frivillig, och att alltså den allmänna värnplikten avvecklas. Det förutsätter också att utbildning och materiel håller så hög kvalitet att man med gott samvete kan sända ut svensk trupp på farliga uppdrag. Då får det inte bli ännu ett försvarsbeslut med svarta hål. Ekonomi och ambitionsnivå måste stämma överens.
Det är inte troligt att det blir en fempartiuppgörelse. Tiden är för knapp och regeringen är för låst vid stödpartierna. Men att allmänheten får en tydlig påminnelse om att vi leds av en minoritetsregering, med de problem det medför, har under alla omständigheter ett betydande pedagogiskt egenvärde.