Ledare: För tidig formtopp för Miljöpartiet

När Charlotte Kalla flög fram i skidspåren under 10-kilometersloppet i vinter-OS i Vancouver var det inte bara till jubel i tevesofforna. En och annan lättnadens suck drogs också, både av landslagsledning och av skidentusiaster hemmavid. Äntligen ett mästerskap där de svenska deltagarna är bäst när det gäller. Formtoppningen har tidigare varit så där. Skidlöpare som radar upp framskjutna placeringar tidigt under säsongen får se sig frånåkta av konkurrenterna när det är allvar.

Det är svårt att inte dra paralleller till svenska idrottsmisslyckanden när man betraktar Miljöpartiets framfart i opinionen och det sätt på vilket partiets ledande företrädare agerade under den nyss avslutade partikongressen. ”Nu kommer vi”, Peter Erikssons självförtroende gick inte att ta miste på när han höll tal under kongressen. Men han och Maria Wetterstrand borde akta sig för att ta ut segern i förskott.

I politiken precis som i idrotten handlar det om att vara bäst när det gäller. Det spelar ingen roll hur många världscuptävlingar man vinner eller hur bra man ligger till i opinionsmätningarna fyra månader före valet. Det är de stora tävlingarna och valdagen som räknas.

Miljöpartiets framgångar inleddes redan i höstas och kanske har partiet nått sin topp nu. Redan innan MP-kongressen inleddes backade partiet i flera opinionsmätningar. Språkrören vill att dagens väljarstöd ska vara avstampet mot ännu högre nivåer, men mer sannolikt är att Peter Eriksson och Maria Wetterstrand får kämpa för att inte förlora väljare.

I takt med att valet rycker närmare kommer det bli allt tydligare för de MP-sympatisörer som anser sig stå i mitten eller till höger (enligt SVT:s valundersökning från EU-valet ungefär en tredjedel av MP:s väljare) att Miljöpartiet har tagit flera kliv vänsterut sedan det rödgröna samarbetet formaliserades.

Och det kommer inte längre att gå att dölja att en röst på MP är en röst på ett regeringsalternativ som står långt ifrån dessa väljares värderingar.

Som om det inte räckte finns också de beslut som fattades på partiets kongress. Vad frihetliga mittenväljare anbelangar är det inte säkert att en halverad tjänstemoms uppväger 35-timmarsvecka och ett återinfört friår. Eller att en tredelad föräldraförsäkring uppväger barntiden, som i praktiken är ett vårdnadsbidrag light.

Den här utvecklingen är guld värd för främst Centern och Folkpartiet. Men för att vinna dessa mittenröster måste man förklara varför C och FP är de liberala alternativen, inte varför MP inte är det.

Det är ju inte bara därför att svenska skidlöpare och andra idrottsmän inte har prickat formtoppen som de har missat medaljer. Andra nationers idrottsmän har ju samtidigt lyckats med formen. Valrörelsen fungerar det likadant. En tillbakagång för Miljöpartiet blir avgörande först när andra partier förmår fylla tomrummet som uppstår. Men vilka vågar göra det?