Det är alltid lika beklämmande att se svenska idrottsklubbar och dess ledare hindra barn från att idrotta. Folkrörelsen idrott är mycket viktig för barns och ungdomars hälsa och välbefinnande och att elitsatsningar givetvis förekommer ska inte påverka breddidrotten. Ändå ser vi gång på gång exempel på hur barn ställs åt sidan, särskilt i Stockholmsområdet där antalet planer och hallar är litet i förhållande till utövarna.
Om det finns någon ”god vilja” bakom att toppa lag med 8-9-åringar under matcher, eller att dela upp årgången i ett A- och ett B-lag, så är det att de som är någorlunda jämbördiga med varandra ska spela ihop. Men ingen vet hur bra en nioåring blir som tolvåring. Inte heller får vi veta det om många finner för gott att sluta då de tidigt fått veta att de tillhör ”andrasorteringen”.
Fotbollsklubben Vasalund i Solna sätter nu ett dystert rekord då man delar upp sina femåriga pojkar, ”erbjuder dem en plats i en nivåanpassad grupp”. Här sker utvecklingen månad för månad, men kanske tröttnar den som får beskedet att han och kompisen faktiskt spelar på olika ”nivåer”. Bara tanken på att en femåring kan spela boll på hög nivå är absurd.
Det positiva är att idrottsförbunden reagerar mot behandlingen av barnen. I fallet Vasalund var visserligen den första reaktionen suckar och uppgivenhet från Stockholms fotbollsförbund, men sedan länge pågår ett arbete med ett tydligt budskap till klubbarna: barn ska få idrotta på lika villkor.
I sammanhanget kan också nämnas Riksidrottsförbundets reaktion i december på hur unga gymnaster behandlas. Dagens Nyheters granskning visade på hälsofarliga kost- och viktråd, psykisk misshandel och att många tvingades träna skadade. Förbundet drog in bidragen till artistisk gymnastik till dess att kulturen förändras och bestämde sedan att frysa hela elitstödet till Gymnastikförbundet i väntan på en generell översyn av verksamheten.
Frågan är om alla föräldrar reagerar på samma sätt som förbunden. I barn- och ungdomsidrotten är det nästan alltid en förälder som är ledare, och man kan anta att han eller hon är lyhörd för de andra föräldrarnas vilja. Om viljan att vinna matchen är stark i gruppen accepteras lättare de metoder som tränaren måste ta till. Föräldrarna till dem som får sitta på avbytarbänken i andra halvlek befinner sig i minoritet.
Detta är en större och ganska obehaglig fråga som handlar om hur vi ser på våra barn. Riktiga avarter till idrottsföräldrar är sällsynta, men betydligt fler har en djävul inombords som överser med gaska om resultaten blir bra. Vi måste våga säga ifrån och anamma den syn på barn som en innebandytränare i Uppsala hade för sina tioåringar. Laget låg under med ett mål mot slutet då ropet ”toppa” hördes från läktaren. Hans svar: ”Jag har bara toppspelare”.