Hälften av Sveriges alla ettåringar går nu i förskola, rapporterade SR Ekot i söndags. Hurra, utropar vissa som hör nyheten, medan andra förfasar sig. De flesta befinner sig nog någonstans däremellan: förskolan är bra för barnen och det är tur att den finns, men samtidigt vill man nog vänta så länge som möjligt med att lämna bort de riktigt små barnen.
”Ropen skalla, dagis åt alla.” 1970-talets stridsrop indikerade att dåtidens kvinnosakskämpar såg en utbyggd förskola som en av de allra viktigaste byggstenarna för ett jämställt samhälle. Kombinationen förskola och föräldraförsäkring är också vad som gjort Sverige till ett ”halvt jämställt” samhälle, där till exempel en fjärdedel av föräldradagarna tas ut av papporna.
De som motsätter sig den utvecklingen är nog också de som förfasar sig mest över ettåringar i förskolan, och som är bäst på att ge föräldrar dåligt samvete över att de låtit sina småbarn börja. Vem kan fråga ettåringar hur de trivs i förskolan, undrar man. Små barn behöver föräldrarnas (läs mammans) närhet, heter det, och de har svårt att knyta an till fler vuxna.
Men ”ettåringar” i Skolverkets statistik betyder barn som är mellan 12 och 23 månader gamla. I detta spann finns också den tidpunkt då man ofta är tvungen att låta barnen börja på förskola, med hänsyn till familjens ekonomi. Den ensamstående föräldern med ett lägre betalt yrke förbrukar sin föräldrapenning på ett år, medan andra i olika grad kan sträcka ut ledigheten genom att ta en lägre ersättning per dag.
Det är bra att låta barn gå i förskola, försäkrar forskarna och pekar bland annat på bättre framtida skolresultat. Föräldrar låter sig övertygas, men bara till hälften.
De känner trygghet inför förskolan och personalens kompetens, men tycker samtidigt att det är tveksamt om deras ettåring verkligen kan tillgodogöra sig pedagogiken. Handlar det inte enbart om att låta någon annan ge mat och byta blöjor för att vi ska kunna jobba, är en tanke som lätt kan bita sig fast.
Barnomsorg av god kvalitet är en hörnsten i ett bra samhälle. Med fler barn under två år (andelen ettåringar i omsorgen har ökat med 17 procent sedan 2005) påverkas verksamheten för alla barn, den blir mer bunden till förskolan och det blir svårare att få tid till aktiviteter för äldre barn. Förskolan kompenseras naturligtvis med mer personal när ettåringarna blir fler, men kanske inte i tillräcklig grad.
Uppsala har länge legat klart under riksgenomsnittet vad gäller personaltäthet. Efterfrågan på barnomsorg är mycket stor och man har under lång tid negligerat behovet av en utbyggnad. När man äntligen kommit i gång lämnar övergångslösningarna, till exempel mobila förskolor, en del i övrigt att önska. Den som måste sätta sin ettåring på bussen vill nog sträcka ut ledigheten maximalt.