I går meddelade SVT att justitieminister Beatrice Ask (M) öppnade för ta bort systemet med politiskt tillsatta nämndemän. Men man ska akta sig för att dra allt för stora växlar på detta uttalande.
Det pågår visserligen en översyn av nämndemannasystemet, bland annat ska man inom ramen för den så kallade straffprocessutredningen undersöka i vilken omfattning som nämndemännen ska användas. Ask har också skrivit till de politiska partierna för att få svar på ett antal frågor så att man ska få ett bättre underlag för att behandla de problem som finns i synnerhet med rekryteringen av nya nämndemän. Men man ska inte hoppas på mer än så. I Sverige har nämndemannasystemet länge haft ett brett stöd i riksdagen. Det kommer därför med all sannolikhet inte att förändras i grunden den närmaste tiden.
Det är synd. Redan 1809 års regeringsform präglades av Montesquieus maktdelningslära. Den dömande makten skulle i princip skiljas från den verkställande och lagstiftande. Så mycket längre än så tycks vi dock inte ha kommit sedan dess. Maktdelningen är inte helt och hållet genomförd.
Tillsättningen av nämndemännen är emellertid bara ett av många principiella problem med dagens nämndemannasystem. Ett annat är sammansättningen av själva kåren. För närvarande är 16 procent av nämndemännen under 45 år och över 40 procent är 65 år eller äldre. Medelåldern i kåren är 56,8 år.
Nämndemannakåren ska spegla samhället i stort och bidra med sunt förnuft i domstolen. Men under många rättegångar saknas denna representation. Skälen kan variera – från bristande åldersfördelning till sovande nämndemän. Men resultatet blir ändå detsamma. Rättsäkerheten blir lidande och nämndemännen, som ska bidra till att allmänhetens förtroende för rättsskipningen upprätthålls medverkar till att den gröps ur.
Problemet med en alltför homogen nämndemannakår är inte nytt. Men trots att man länge påtalat och utrett problemet med en kår som inte speglar befolkningen, vare sig när det gäller ålder, social eller etnisk bakgrund har inte mycket hänt. Partierna är uppenbarligen oförmögna att förändra sammansättningen i kåren.
Det finns inget krav på ett medlemskap i ett politiskt parti för att bli nämndeman. Men den som är intresserad måste ändå gå via ett parti för att bli utsedd. Något som alla intressenter inte är beredda att göra. Även om man anmäler sitt intresse är det ändå upp till de enskilda partierna att välja mellan lämpliga personer. Sannolikheten att det då blir en äldre partimedlem som väljs är uppenbar.
Utan partiernas inblandning och bättre sammansatt har dock nämndemannakåren en uppgift att fylla som ett komplement till de lagfarna domarna.