De flesta politiker som talar om att vi måste arbeta längre upp i åren framställer det som ett erbjudande. Vi ska få möjlighet att förlänga arbetslivet – många som vill det hindras i dag av att rättigheten att arbeta upphör vid 67, av att arbetsmiljön är för dålig, av att möjligheterna till omskolning är små eller helt enkelt för att äldre diskrimineras och tvingas bort från arbetsmarknaden.
Pensionsåldersutredningen presenterar i sin slutrapport samma bukett av åtgärder som ska locka oss att jobba längre. Den kompletteras med ekonomiska incitament för pensionärer att fortsätta jobba, då man föreslår att garantipensionen inte ska påverkas av inkomsterna. Men sedan åker silkesvantarna av. Frivillig förlängning av arbetslivet kommer inte att räcka för att säkra de framtida pensionerna, är slutsatsen. År 2019 föreslås höjd pensionsålder, från 65 till 66 år.
Den nya pensionsåldern ska kallas ”riktålder” och får en tydlig koppling till medellivslängden i Sverige. Riktåldern kommer därför att fortsätta höjas i takt med att vi lever längre. Att höjningen börjar just 2019 är också en bedömning som görs efter de nuvarande prognoserna. Sett till hela samhällsekonomin är det självklart att de arbetade åren måste bli fler i takt med att tiden man försörjs sig på annat sätt, som barn eller äldre, ökar. 65-årsgränsen sattes för hundra år sedan i en tid när få blev ens så gamla.
Sverige är i en avundsvärd position som kan genomföra anpassningen av pensionsåldern i god ordning, med en genomgripande utredning och förhoppningsvis också men ett brett parlamentariskt stöd när förslagen senare läggs fram i riksdagen. I många andra EU-länder har pensionsåldern i stället blivit ett slagträ i valdebatter, den har höjts genom akuta krisåtgärder, höjningar som sedan tagits tillbaka vid maktskiften.
Pensionsåldersutredningen handlar till synes mycket om åldersgränser som ska justeras: 55 år för tidigaste uttag av privat pensionssparande och tjänstepension (blir 62 år 2017), 61 år för tidigaste uttag av inkomstpension (blir 63 i två steg), den nämnda riktåldern och slutligen rätten att jobba kvar med anställningsskydd (från 67 till 69 år).
Socialdemokraterna och LO påpekar med viss rätt att diskussionen inte bara får handla om åldersgränser. LO-medlemmarna i industrin eller den offentliga sektorn går i pension vid 61, två år tidigare än genomsnittet. Att anställda slits ut i förtid är ett faktum som ställer stora krav på arbetsmiljön om pensionsåldern ska förändras. De fyra regeringspartierna har fortfarande en hel del att bevisa om det ska bli en hållbar uppgörelse om pensionerna.
Frågan är om det är slut på festen nu? Kommer det någonsin en generation som får så många pensionsår med så god ekonomi som 40-talisterna? Eller en ungdomsgeneration som sorglöst reser jorden runt tills man är 30? Är det bara jobb, jobb, jobb som gäller för svenskarna från och med nu?
Delvis blir det nog mera jobb, om vi ska kunna behålla en god välfärd. Men eftersom vi är ute i så god tid finns det alla möjligheter att få till stånd ett pensionssystem som balanserar arbete och fritid under ett allt längre liv med allt bättre hälsa.