Vi kan vara överens om att tiggande utanför svenska köpcentrum inte är någonting önskvärt. De allra flesta är också överens om att det bästa sättet att förhindra att romer från i första hand Rumänien och Bulgarien reser till Sverige för att tigga är att få dessa länder att upphöra med diskrimineringen av sin minoritetsbefolkning. Men om det inte hjälper, om ingenting händer, vad gör man då?
I torsdags öppnade civilminister Ardalan Shekarabi (S) för ett tiggeriförbud i Sverige. Han vill att vi ska ”ta del av erfarenheterna” från grannländerna (Danmark har redan ett tiggeriförbud). Han hänvisade också till kommunernas problem med tiggeriet, som gör att staten nu måste ta sitt ansvar. Något som S-kommunalråden i Stockholm och Göteborg på fredagen var oförstående inför. De har inte efterlyst någon lag mot tiggeri.
Shekarabis testballong beror snarare på att Socialdemokraterna räds förlorade röster till Moderaterna i valet om två år, och vill undersöka om tiggeriförbudet kan slå an i opinionen.
I Almedalen i juli hölls ett seminarium där en rad hjälporganisationer berättade om framgångar i romska kolonier i Rumänien och fler andra länder. Företag och andra verksamheter har startats. Allt fler kan leva på inkomsterna och även i övrigt känna trygghet i sina samhällen. Budskapet till publiken var tydligt: ge gärna en slant i muggen om du vill, men det absolut viktigaste är att hjälpa på plats.
Antalet EU-migranter som tigger i Sverige har legat konstant de senaste åren, cirka 4 000-5 000 personer. Det är alltså fortfarande lönsamt att tigga. Lösningen på lång sikt ligger som sagt i Rumänien och angränsande länder. På kort sikt kan lidandet minska om man förhindrar lägerbildningar och ser till att det finns tillgång till toaletter och varmt vatten. Att göra det olagligt att be någon annan om pengar kan aldrig vara rätt väg att gå. Inte heller att på olika sätt beskära den fria rörligheten inom EU, som är ett fundament för unionen.