Föredömet Chile
För fjärde gången i rad har väljarna i Chile visat vilken typ av ledare de föredrar sådana som var entydigt mot Pinochetdiktaturen.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
De två första presidenterna från La Concertación var kristdemokraterna Eduardo Frei och Patricio Aylwin. De följdes av den nuvarande presidenten, socialisten Ricardo Lagos, som nu efterträds av ännu en socialist som dessutom blir Chiles första kvinnliga president. I ett samhälle som är så pass starkt präglat av katolsk konservatism är det i sig ett framsteg av historiska mått.
Även om den politiska höger som stått emot denna breda mitten-vänsterallians inte längre kan misstänkas för att vilja störta det demokratiska systemet så belastas den inte desto mindre av många ledande företrädares samröre med Pinochet. Möjligen innebär dock årets val början till en föränd-ring.
Högern i Chile består egentligen av två större partier, ett starkt konservativt och ett mer moderat. Den väntade huvudkandidaten till höger inför årets val, Santiagos förre borgmästare Joaquín Lavín, utmanades dock oväntat av miljardären Sebastian Piñera, en affärsman och politiker som inte har någon belastning från diktaturåren.
Piñera slog ut Lavín i första valomgången och bidrog därmed också till att göra Michelle Bachelets seger i den andra omgången något mindre självklar. Om Piñeras parti kan ersätta Lavíns som huvudalternativ till regeringskoalitionen så har Chile kommit ett steg närmare ett normalt partisystem där inställningen till Pinochet inte längre är den avgörande konfliktlinjen.
Regeringskoalitionens politik ger också underlag för tillförsikt om Chiles fortsatta utveckling. Den öppning av ekonomin som i verkligheten inleddes redan under militärdiktaturen har fortsatt och gett Chile en god ekonomisk tillväxt — årets siffra är 5,5 procent.
Samtidigt försöker regeringen använda de växande resurserna till utbildning och sociala satsningar som långsiktigt kan bidra till att ge fler chilenare nya möjligheter. Den återupprättade demokratin får därmed en ekonomisk och social underbyggnad som ännu saknas i de flesta andra latinamerikanska länder — och har gjort den avgående presidenten Ricardo Lagos så populär att många hoppas att han ska ställa upp på nytt när Bachelets mandat går ut.
Denna politiska huvudinriktning skulle sannolikt ha bestått också med Sebastian Piñera som president — medan en högerregering av mer extremt slag aldrig skulle ha en chans att bli vald. Chiles demokratiska mognad ger därmed också Bachelets seger en annan karaktär är de vänstersegrar i andra latinamerikanska länder som dragit till sig världens uppmärksamhet.
I Chile handlar det om en vänster som samverkar med andra demokratiska krafter, som inser att marknadsekonomin kan användas för att främja landets utveckling och som tveklöst håller på konstitutionella spelregler. Något liknande kan sägas om vänsterregeringen i t ex Brasilien — medan ledarna i länder som Bolivia och Venezuela fortfarande har mycket kvar att bevisa.