UNT berättade förra måndagen att en 35-årig rumänsk medborgare dömts till tolv års fängelse för människohandel, sedan han tvingat åtta landsmän att tigga och leva under förhållanden som för tankarna till slaveri. De åtta hade falskeligen utlovats jobb i Uppsala. Artikeln har följts av flera, som tydligt visar hur komplex hela frågan om tiggeriet är.
Som UNT:s Elin Sandow skriver i sin nyhetskommentar i dagens tidning så finns det tiggare som frivilligt valt detta sätt att leva och dra in pengar till något projekt i hemlandet. Och det finns med stor säkerhet också fler personer än de åtta som tidningen skrev om för en vecka sedan som tigger under tvång och hot – mot dem själva eller mot familjemedlemmar. Och det finns också de som befinner sig i en sorts gråzon där de till exempel avkrävs betalning för att sitta på en viss plats. Någon anser sig alltså ”äga” ett visst ställe och kräver pengar för att låta andra tigga just där.
Att förenkla om en så komplicerad verklighet är inte möjligt och lika svårt är det att svara entydigt på vad som kan och bör göras. Utom på en – mycket viktig – punkt: Människohandel, hot och tvång måste avslöjas och leda till starka reaktioner från rättssamhället.
Håkan Holmberg