Premiärminister Benjamin Netanyahu var mycket tydlig i sitt tal inför den amerikanska kongressen: ”Israel kan inte återvända till de oförsvarbara gränserna från 1967”, förklarade han, i en skarp tillrättavisning av värden själv. USA:s president Barack Obama hade bara några dagar tidigare lyft fram just 1967 års gränser, med vissa ömsesidiga och överenskomna justeringar, som den enda tänkbara grunden för en fredlig lösning på Mellanösternkonflikten.
Obama är inte ensam om den linjen. Exakt samma tänkande ligger till grund för alla föreslagna fredslösningar, och delas numera av FN, USA, EU, Ryssland, PLO och, sedan 2002, till och med Arabförbundet – av alla konfliktens parter är det nu bara Israel och Hamas kvar. Obamas tal var alltså varken en nyhet eller en skärpning av amerikansk politik, på sin höjd en försiktig ändring i tonläget.
Så varför reagerade Netanyahu så våldsamt på en oskyldig fras? Dels av taktiska skäl. Genom att sätta hårt mot hårt redan från början, hoppas han kunna avvärja ett mer aktivt amerikanskt engagemang i fredsprocessen, och de eftergifter till palestinierna som det skulle kunna kräva.
Det andra skälet är ideologiskt: Netanyahu vill inte ha någon tvåstatslösning. Han var en ledande motståndare till 1993 års Osloavtal, just för att det såg ut att leda till två stater väster om Jordanfloden.
Sedan dess har han steg för steg modifierat sin retorik, och sommaren 2009 tvingades han till sist – under stenhård amerikansk press – att bita i det sura äpplet och säga de magiska orden: ”en palestinsk stat”. Men det var knappast någon hjärtats omvändelse.
”Oförsvarbara” kallar Netanyahu Israels gränser, men det verkliga skälet till att Israel i dag vägrar retirera från sina erövringar 1967 har ingenting med försvarslinjer och befästningsverk att göra – det handlar om storisraelisk nationalism och inrikespolitiska beräkningar.
Visst finns säkerhetshot mot Israel, men inte av den sort som kan avvärjas med bosättningar och baser på Västbanken. I dag hotas Israels säkerhet främst av det iranska atomprogrammet, Hezbollahs raketarsenal, de ihärdiga nålsticksattackerna från Gaza, och Syriens jätteförråd med giftgasspetsade Scud-missiler. (En intern IAEA-rapport läckte för övrigt, samtidigt som Netanyahu talade, ut besked om att även Syrien försökt framställa kärnvapen.)
Mot de långdistansraketer och massförstörelsevapen som nu dominerar frågan om Israels framtid hjälper varken murar eller gränser. Det enda motmedlet är konfliktlösning, förhandlingar och fredsavtal, medan det värsta tänkbara svaret vore att låta bosättarrörelsen bygga fast Israel i ett evigt krig där dessa vapen till sist måste komma till bruk.
Och det som verkligen är ”oförsvarbart” är att en israelisk premiärminister sätter sitt eget och många andra folks framtid på spel för några kullar på Västbanken.