Förmår partiet ändra sin självbild?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är en karriär med toppar och dalar som nu sammanfattas och rundas av. Göran Persson är, som alla vet, en skicklig talare och en slagkraftig debattör. Politikens teknikaliteter och det politiska hantverket behärskar han, stundom rent virtuost. Däremot visade han under sina drygt tio år som statsminister med ett efter hand allt större eftertryck att det är förvaltare han är, inte förnyare.
På många sätt hade han sin bästa tid under åren som finansminister, då han gjorde en stor och på goda grunder allmänt uppskattad insats för att sanera statsbudgeten.
I fråga om utrikespolitiken var han ojämn, minst sagt. Det var Göran Persson som låg bakom det djupt sympatiska initiativet till projektet Levande historia, sedan han chockats över okunnighet om och likgiltighet inför nazismens illdåd. Men det var också Göran Persson som inför EU:s utvidgning 2004 kläckte ur sig den skamliga speglosan om "social turism" , innebärande att fattiga östeuropéer likt Egypti gräshoppor skulle översvämma Sverige och ta både våra jobb och bidrag. Det hela blev ju inte bättre av att ett par andra partiledare, som båda borde ha vetat bättre, lät sig lockas med en god bit på denna slippriga stig.
Och i inrikespolitiken blev det allteftersom åren gick allt tydligare att statsministerns politiska bekvämlighet var ett värde överordnat praktiskt taget allt annat.¨
Reformkraven levde i retoriken, men fastnade sedan i allt högre grad på vägen. Vallöften kunde återanvändas i nästa valrörelse, eftersom de inte förverkligats under den föregående mandatperioden. Socialdemokratin föll som en mogen frukt när den konfronterades med den samspelta och idémässigt offensiva borgerliga alliansen.
Det tragiska mordet på den tänkta efterträdaren Anna Lindh gjorde att GöranPersson tvingades att fortsätta som statsminister längre än han tänkt sig och egentligen ville. Det var inte utan att det märktes allt tydligare under de sista statsministeråren.
När Göran Persson i en stor intervju i Dagens Nyheter säger att han "kanske inte tillräckligt tydligt utstrålade viljan att vinna förra årets riksdagsval" är det nog att se som ett understatement och en indirekt bekräftelse av att även han inser denna sanning.
Om framtiden uttalar han sig försiktigt, som det anstår en avgående partiledare. Men i ett framträdande i går hos riksdagsjournalisterna tillät han sig ändå den intressanta reflexionen att den "kanske viktigaste frågan" för socialdemokraterna i framtiden, och för svensk inrikespolitik, är hur socialdemokratena ska samarbeta med vänsterpartiet och miljöpartiet.
Något bra svar på frågan hade han inte för egen del, vilket inte kan förvåna någon som erinrar sig hur han på sin tid efter någon särskilt påfrestande överläggning med stödpartierna tillät sig en suck om att "samarbetet är tömt på all kraft".
Det var det intryck som också allt tydligare etablerades hos utanförstående betraktare. Problemet är i all enkelhet att stödpartierna inte längre ville betraktas som simpla stödpartier, som lät sig nöjas med ett antal sakkunniga i regeringskansliet. De ville vara med i regeringen på riktigt, och med egna statsråd.
Och när det, förr eller senare, blir rödgrön majoritet i väljarkåren igen kommer de att vilja det i ännu högre grad, och i synnerhet med hänvisning till exemplet Allians för Sverige, där samarbetet är jämlikt och alla partier får sitta med vid regeringens bord.
Det betyder att den nya socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin står inför en dubbel - och mycket svår - utmaning.
Dels kommer hon att tvingas svara på den fråga som i decennier plågat borgerliga partiledare, nämligen hur den splittrade oppositionen ska kunna enas. Dels måste hon ändra sitt partis djupt rotade självbild av att vara det ensamma, exklusivt statsbärande partiet i Sverige som inte behöver respektera andra partier och kan unna sig lyxen att samarbeta enbart på egna villkor.
Utfallet av svensk politik under de närmaste åren avgörs i hög grad av hur socialdemokraterna förmår hantera dessa utmaningar.