Det är lätt att ha förståelse för Thomas Bodström, i alla fall på ett privat plan. Med ett sådant fokus på den politiska och yrkesmässiga karriären som han har haft är det inte konstigt att han nu vill ägna mer tid åt sin familj. Och hans begäran om föräldraledighet på deltid hade heller inte varit särskilt uppseendeväckande om det inte vore för det faktum att han ämnar vara frånvarande på heltid - och att det är uppdraget som riksdagsledamot han vill vara ledig från. Riksdagsledamot på deltid fungerar helt enkelt inte.
Men även om det går att förstå privatpersonen Thomas Bodström är hans agerande det senaste året på något vis symptomatiskt för Socialdemokraterna. Det är någonting som inte stämmer i ett parti där ett av vallokomotiven redan innan valrörelsen kommit igång förklarar att visst vill han se ett maktskifte och visst tror han på det egna partiet, men ändå planerar att lämna landet efter valet och vara borta i minst ett halvår. Bodströms agerande kunde inte tolkas på annat sätt än att han inte trodde på sitt eget parti.
Av den eftervalsdiskussion som pågår offentligt verkar Socialdemokraternas problem med både självförtroende och insikt bestå. Visserligen har en kriskommission tillsatts och Sahlin har även skyfflat runt bland partiets talespersoner och ledande utskottsledamöter i riksdagen. Någon större vilja att inse vilken utmaning partiet står för verkar det inte ha lett till - i alla fall inte än.
Exempel på personer och analyser för en socialdemokrati som vill återta initiativet saknas dock inte. De verkar bara inte ha partiledningens öra. Landstingsrådet i Stockholms län, Ilija Batljan (S), är kritisk mot ett politiskt budskap som inte håller ihop och en skattepolitik som är ologisk: ”Det är destruktivt att gå till val med att återinföra en förmögenhetsskatt som ... bevisligen driver kapitalet ur landet”, säger han till Veckans affärer. Enligt Batljan måste Socialdemokraterna våga kombinera tillväxtfrämjande åtgärder med omsorgen om en fungerande välfärd.
När förre Labourledaren Tony Blair i veckan besökte Stockholm i samband med hans memoarer översatts till svenska, var budskapet liknande. Sverige är inte Storbritannien, men Blairs metoder för att förvandla Labour från ständigt uträknat till att under tretton års tid vara det regeringsbärande partiet, borde intressera även svensk socialdemokrati.
Blairs budskap är enkelt: Ett vänsterparti som vill vinna val måste kombinera omsorgen om de utsatta med ett stöd för ambitioner och framgång. Ett parti som uppfattas som förlorarnas parti kommer aldrig att vinna val. Kanske är det för tidigt att stämpla S som förlorare, men att bara 22 procent av de förvärvsarbetande valde partiet och att S-väljare generellt sett har en negativare framtidssyn, borde oroa Mona Sahlin.
En ordentlig omprövning är en förutsättning för att Socialdemokraterna ska kunna bryta sin negativa utveckling. Men det skulle också ge ett intressantare politiskt klimat. Så länge oppositionen inte på allvar kan utmana regeringen, finns inte mycket som motiverar förnyelse och nya reformer hos Alliansen.