Vi visste redan hur mycket regeringen ville satsa på forskning och högre utbildning. I höstbudgeten slås det fast att anslagen kommer att öka år för år för att 2016 landa på ett nytillskott kring fyra miljarder kronor. Vi visste också att det såg bra ut för Uppsala universitet. Den riktade satsningen på två miljarder till life science är en vinstlott för stadens ena universitet. Nu, efter gårdagens presentation av forsknings- och innovationspropositionen, vet vi också hur dessa medel kommer att fördelas – och att detta borde uppskattas av både Uppsala universitet och SLU.
På pressträffen där propositionen presenterades gjorde utbildningsminister Jan Björklund ett stort nummer av motsättningen mellan å ena sidan stabila och förutsägbara villkor för forskning, å andra sidan viljan att ta risker, att våga tänka nytt och inte alltid satsa på säkra kort. Björklund var tydlig med att det inte räcker med att Sverige är ”etta på innovation” i EU, när konkurrensen är global och utvecklingen hela tiden går framåt.
Regeringen vill därför för det första, som tidigare var känt, höja anslagen till lärosätena – den efterfrågade stabiliteten och goda forskningsmiljön. Men för det andra förändra fördelningen av dessa medel, för att premiera risktagande. I dag konkurrensutsätts och omfördelas 10 procent av anslagen utifrån kvalitetskriterier. Framöver kommer andelen att öka till 20 procent. Men i samband med att konkurrensutsättningen ökar, förändras även kvalitetsgranskningen. I stället för att utgå ifrån publiceringar och citeringar, ska forskningen regelbundet granskas och utvärderas ur ett bredare perspektiv av utländska forskare, så kallad kollegial bedömning. Vetenskapsrådet har fått regeringens uppdrag att utreda hur systemet kan utformas.
Tanken är att forskningsfält som håller hög klass, men som inte har naturlig tillgång till en internationell, engelskspråkig forskningsmiljö med ett brett utbud av vetenskapliga publikationer, inte längre ska missgynnas. Framgångsrika insatser inom humaniora ska hållas lika högt som insatser inom medicin, helt enkelt. Enligt Björklund handlar det också om att ”premiera risktagning i forskning, så att man inte bara satsar på säkra kort”.
Denna vägledande princip är den stora behållningen med forskningspropositionen. För även om universitet och högskolor formellt är myndigheter, är de inte vilka myndigheter som helst, och detta måste återspeglas i hur de styrs. Våra lärosäten är inga forsknings- och utbildningsfabriker. De finns där främst för att ifrågasätta och utmana hävdvunnen kunskap. Det är vad som flyttar fram forskningens positioner.
Forskningspropositionen trollar inte fram den optimala positionen för våra lärosäten. Men den gör det lite lättare för Uppsala universitet och SLU att gå sina egna vägar och ta chansen. Det är värt mer än alla extra anslagsmiljoner.