säker prognos: Valet kommer inte att avgöras av forskningspolitiken. Och det är synd.
För en ovanligt enig kör av experter har nu i många år förklarat att forskning och utveckling är en ödesfråga för Sverige. Kan vi inte hävda oss i den hårda internationella konkurrensen på kunskapsområdet blir det inget välstånd att fördela — precis innan valet. Då blir det inga nya riktiga jobb, nästa gång heller. Vi fortsätter att sjunka i välståndsligan. Om nu allt detta stämmer — varför är det då så få som tycker att forskningspolitik är en viktig politisk fråga?
Ja, en förklaring ligger säkert i vetenskapens olidliga långsamhet. Det tar tid att bygga upp kunskap och det tar ännu mera tid att omvandla användbara saker i vår vardag. Och gott om tid är det ont om i dag när politiken nervöst styrs av den senaste opionsundersökningen och världsekonomin febrigt tickar dygnet runt.
Processer som sträcker sig långt över nästa mandatperiod har en tendens att försvinna i den parlamentariska striden. Väldigt få av våra folkvalda förstår sig på vetenskap. De har ingen egen erfarenhet av det akademiska livet och skulle de mot förmodan ha det kommer den inte från det naturvetenskapliga eller tekniska fältet. Än färre av riksdagsmännen har själva tagit en idé från labbet till ett nytt blomstrande företag.
Inom vetenskapen fortsätter specialiseringen och de flesta har fullt upp med att följa med inom sin egen nisch och söka pengar för att få arbeta vidare. Mediernas bevakning är som en hyena — fläckvis. Inte så konstigt att så få bryr sig alltså. Men just den låga temperaturen kanske skulle kunna utnyttjas till något positivt. För vad svensk forskning behöver i dag är råd och ro. Råd att forska och ro från politisk styrning.
Hur mycket av våra skattepengar skall vi då spendera på framtiden? Ja, en procent av vår BNP kanske inte är för mycket begärt? Lika mycket som vi satsar på att andra länder skall utvecklas — via vårt bistånd till dem? Men överraskande nog lägger vi i dag mindre pengar på svensk forskning än på utlandsbiståndet.
Nu har emellertid Göran Persson sagt att han tänker oss låta betala en procent också till vår egen utveckling. Exakt när detta skall ske är dock oklart. Och vi vet alla hur lätt löften blir till målsättningar efter valdagen. Den borgerliga alliansen har inte heller varit så tydlig i vad som händer om de får makten. Så tidpunkten för införandet av enprocentsmålet är oklar, men otydligheten slutar inte där. I politikens värld är det inte säkert att en procent verkligen är en procent. Avgörande är om man ska inkludera militär forskning i procenten eller ej. Tar man med vapenutveckling är vi redan nu nära målet.
Räknar vi däremot bara med den civila forskningen kommer en procent att betyda en rejäl ökning av några miljarder kronor till svenska forskare. Då talar vi om en upprustning av svensk forskning i samma storleksordning som den förra forskningsproppen. Det är alltså skillnad på en procent och en procent!
Minst lika viktigt som att ge svenska forskare råd att arbeta är att ge dem ro. Dagens system där en vetenskapskvinna ständigt måste söka anslag för att finansiera till och med sin egen lön, år efter år, är kontraproduktivt.
Det är inte så konstigt att unga människor väljer andra karriärer. Låt forskarna göra det de är bäst på — forska. Även Einstein behövde anställningstrygghet.
Även om det är som att svära i valstugorna undrar jag om inte det bästa för svensk forskning och utveckling vore en bred politisk uppgörelse på området — efter valet. Ungefär som kring försvarspolitiken tidigare. Att enas om en långsiktig strategi för landet med en procent av BNP till civilforskning.
Att sluta slåss om detaljer och inse att vår forskning och tekniska utveckling förmodligen är det bästa försvaret av vårt lands ekonomi. Ett sådant initiativ skulle stärka väljarnas förtroende för politiken och vara bra för den kreativa stämningen i samhället. Vilka ska med?
Jan-Olov Johansson | Vetenskapsjournalist och fristående kolumnist i UNT