Försvar utan svarta hål
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Tongångarna från ÖB Håkan Syrén är nästan sensationellt positiva, särskilt mot bakgrund av den långa rad av eländeslitanior som varit legio under så många år att kris och kaos nära nog kommit att betraktas som försvarsmaktens normaltillstånd.
Men nu är det, tydligen, andra tider. Försvaret håller de ekonomiska ramarna. Omstruktureringen av försvaret har rent av gått "betydligt snabbare" än förutsett. Andelen förband som kan sättas in inom ett år är "påtagligt högre än tidigare år" — och det går redan att se, fastslår ÖB, resultat i form av "ökad operativ förmåga här och nu".
En del smolk finns det dock även i denna glädjebägare, som annars är både ÖB och alla andra försvarsanställda väl unnad. Det konstateras sålunda att planeringen nu grundas på att ett militärt angrepp mot
Sverige inte är sannolikt under "överskådlig tid", mot att det tidigare hette att det skulle dröja tio år, ofta föregånget av tillägget "minst". Vad "överskådlig tid" innebär omsatt till år och månader är förstås inte helt kristallklart. Men med den rätt
forcerade upprustning som nu sker av den ryska krigsmakten, för all del från ett bottenläge, finns det viss anledning att dra öronen åt sig.
Den nuvarande försvarspolitiken bygger på förutsättningen att något omedelbart militärt hot mot svenskt territorium inte finns. Skulle den förutsättningen förändras finns det brister, fastslår ÖB, som minskar handlingsfriheten när det gäller att
snabbt bygga upp försvaret.
Det är nog det minsta man kan säga. De senaste försvarsbesluten, och den massiva avvecklingen både av invasionsförsvaret som sådant och den överväldigande delen av vidhängande kompetens, torde innebära att Sverige i praktiken avvecklat också doktrinen om s k återtagning. Den innebar, kort uttryckt, möjligheten till förhållandevis snabb återupprustning om stormmolnen hopades över Sverige.
ÖB påpekar att möjligheterna att snabbt öka de internationella insatserna under nuvarande förutsättningar är begränsade — och påminner om att nya förluster i döda och sårade i längden lär bli oundvikliga, även om man gör allt för att undvika dem.
Det finns en, visserligen inte politiskt korrekt men ändå gemensam nämnare när det gäller båda problemen — ett ökat framtida militärt hot direkt mot Sverige och växande förlustrisker i internationella insatser där svenska soldater deltar. Det är givetvis
ett svenskt medlemskap i Nato.
Men Natofrågan är den svenska säkerhetspolitiska debattens "svarta hål". Man kan numera hylla Nato som en förträfflig organisation, man anpassar gladeligen den svenska försvarsmakten till Natostandard, man deltar villigt i Natooperationer — men att sitta med vid bordet och få den insyn och det inflytande som tillkommer en medlem, det är uteslutet.Men kanske borde man tänka på att det enbart är medlemmar som har all insyn och all information, även i fråga om de Natooperationer där också svensk militär personal deltar.