Om det skulle visa sig stämma att en utländsk ubåt har tagit sig ända in i Stockholm, är det utomordligt allvarligt. Men knappast första gången som svenska vatten kränktes — bara den senast upptäckta.
Många svenskar minns mycket väl åttiotalets ubåtsjakter. Även om det på senare år framkommit att vissa incidenter berodde på falsklarm, och andra på ”vänskapliga” kränkningar från västmakter som prövade vår vaksamhet, så står det utom allt tvivel att svenska vatten då upprepade gånger utsattes för fientliga sovjetiska intrång.
Den dramatiska motoffensiven, med helikopterövervakning och sjunkbomber, har senare hånats av en del kritiker, främst på vänsterkanten, som försökt framställa det som om militären bara jagade mink i Skärgården. Så var det inte, och det fanns fullkomligt sunda argument för försvarets hökaktiga hållning - det gällde att undvika att ge intryck av att svensk sjöförsvarsförmåga vacklade.
Bara genom att höja riskerna för en inkräktare och ingripa också mot de mest obetydliga kränkningar, kan en stat förebygga framtida hot och påtryckningar. Så fredar man sig långsiktigt, och bygger en avskräckningsförmåga till skydd i både fred och krig. Denna säkerhetspolitiska grundtrovärdighet kan ta årtionden att bygga, men den låter sig raseras desto snabbare. I Sveriges fall verkar det redan ha hänt.
Sedan kalla krigets slut har ständiga omställningar och oklara målsättningar givit oss en flexibel krigsmakt redo för insatser i utlandet, men samtidigt tunnat ut Sveriges militära kapacitet på den enda punkt som är absolut omöjlig att kompromissa med: förmågan att trygga vårt territorium mot utländska intrång.
Nyligen beslutades i riksdagen, tack vare oppositionen, att det svenska luftförsvaret ska utredas grundligt. Det var klokt, och det uppmuntrar också till en översyn av försvarspolitiken som helhet. Problemet är nämligen mycket större än JAS-frågan. I fredags, samma dag som den misstänkta ubåtskränkningen avslöjades, rapporterades även att man överväger att helt stoppa nyanställningen av soldater och ställa in den militära grundutbildningen redan i höst. Vilken internationell trovärdighet har ett sådant försvar?
Trots det är frågan nästan frånvarande i svensk politik. Den enda nu pågående försvarsdebatten handlar om hur länge svenskt stridsflyg bör delta i insatsen över Libyen (i ickestridande funktioner). Det är förvisso värt att diskutera, som framgår av Bo Pellnäs krönika härintill.
Men till skillnad från försvarets nyrekrytering och marinens förmåga att bevaka inloppet till vår huvudstad, är en FN-insats i Nordafrika tämligen perifer för landets grundläggande säkerhet. Så länge som den insikten inte präglar vår försvarsdebatt har vi ett problem.