Inga-Britt Ahlenius är en kontroversiell person som har haft flera uppmärksammade konflikter med högt uppsatta personer. Hon var en så besvärlig chef i Riksrevisionsverket att finansminister Bosse Ringholm försökte få henne därifrån men misslyckades.
Hon var exempelvis ledamot av den granskningskommission som synade Palmeutredningen. Och det är bland annat erfarenheterna därifrån som har fått henne att ifrågasätta om offentlighetsprincipen verkligen leder till ökad offentlighet.
I en artikel i Dagens Nyheter hävdar hon till och med att insynen är bättre i EU-kommissionen, som ju är känd för sin slutenhet. När hon som ledamot i en granskningskommission började gå igenom EU-kommissionens papper visade det sig att allt fanns dokumenterat, arbetsmaterial, telefonsamtal, noteringar från möten, det vill säga allt som behövdes för en noggrann granskning. Den ledde till att kommissionen till sist fick avgå.
Men så är det alltså inte i det öppna Sverige. Eftersom alla vet att offentlighetsprincipen gäller undviker man att sätta saker på pränt. När granskningskommissionen skulle syna Palmeutredningen fanns nästan inga papper att granska.
Och det är inte bara Inga-Britt Ahlenius som dragit dessa slutsatser. I Statskontorets utredning om processen för att utkräva ansvar av cheferna för verk och myndigheter säger somliga att det vore olämpligt att dokumentera ärendena eftersom "politiskt känsliga" frågor då skulle bli offentliga!
Inga-Britt Ahlenius, som själv har kämpat hårt på olika poster för att det ska vara möjligt att utkräva ansvar av höga tjänstemän, är upprörd över att detta försvåras genom offentlighetsprincipen.
En effekt är till exempel att utnämningar av höga tjänstemän sker helt utan insyn. Om ett utskott i riksdagen skulle få insyn i utnämningsprocessen skulle ju ansökningarna bli offentliga och därför anses det omöjligt.
Tack vare offentlighetsprincipen underlättas granskning på sådana områden där lagen kräver papper. Det är därför lätt för massmedier att exempelvis gräva i krognotor, eftersom representation måste redovisas.
Men för den viktiga eftergranskningen av myndigheternas verksamhet, som görs till exempel av Riksrevisionen, blir det paradoxala resultatet av offentlighetsprincipen att det finns mindre möjligheter att utkräva ansvar här än i mer slutna länder, där papper sparas. Det betyder inte att offentlighetsprincipen bör avskaffas. Men dess avigsidor bör åtminstone diskuteras.
Det viktigaste för massmediernas granskning av beslutsfattare är inte offentlighetsprincipen utan att hederliga människor berättar för massmedierna om sådant som inte gått rätt till. Det avgörande här är alltså meddelarskyddet, inte offentlighetsprincipen. Där har många länder mycket att lära av Sverige.