Den minister i regeringen som just nu visar störst intresse för det svenska försvarets framtid är varken försvarsministern, statsministern eller finansministern (alla M) utan utbildningsminister Jan Björklund (FP). Hans egen yrkesbakgrund ger honom också möjligheter att värdera tillståndet i den verksamhet som statsministern nyligen råkade kalla för ett ”särintresse” bland andra.
I den långa intervju som kunde läsas i gårdagens nummer av Svenska Dagbladet för Björklund ett nyanserat och detaljerat resonemang om försvarsförmågan nu och på längre sikt. Han påstår inte att det finns något hot mot Sverige i dagens läge. Det gör det naturligtvis inte. Vad oron gäller är vilka möjligheter vi kommer att ha att hävda Sveriges integritet och bidra till stabiliteten i norra Europa i en framtid där den pågående ryska upprustningen nått betydligt längre än nu.
Från ryskt officiellt håll talar man ibland om 2020 som en tidpunkt när den militära kapaciteten ska vara betydligt större än vad den varit under åren efter Sovjetunionens upplösning. Riktigt så snabbt går det nog inte, men att det säkerhetspolitiska läget i norra Europa kommer att förändras är säkert.
Ett ryskt anfall mot Sverige är, som Björklund också konstaterar, orealistiskt – men den ryska inrikespolitiska utvecklingen och attityden mot flera post-sovjetiska grannstater gör att spänningar inte kan uteslutas. I ett sådant läge måste vi som alla andra kunna hävda våra egna intressen.
Björklund är också självkritisk. Omställningen av försvaret har gått för snabbt och det har funnits ett mått av önsketänkande i många politiska läger. Betoningen på internationella insatser har blivit för ensidig. Det nya försvarsbeslut som riksdagen ska fatta 2015 måste därför bli början till en omorientering.
Det finns många hål att stoppa i, men just därför är det viktigt att prioriteringarna blir rätt. Folkpartiet tillsatte i helgen en egen försvarspolitisk arbetsgrupp för att förbereda förslag i den parlamentariska försvarsberedningen.
Björklund själv anser att det mest kostnadseffektiva är ett mobiliseringssystem med en kärna av heltidsanställda och ett ganska stort antal reservister. På det sättet skulle man kunna återskapa brigader på ca 4000 man i de militärstrategiskt viktigaste delarna av landet. Det skulle innebära en fördubbling av arméns storlek jämfört med i dag. I de nya brigaderna kan också moderna stridsvagnar som i dag står i förråd sättas in. Den militära närvaron på Gotland ska återställas, bland annat med ett nytt luftvärn.
Självklart förutsätter detta mer pengar. Fredrik Reinfeldt konstaterade i går i en kommentar att man inte kan satsa på allt. Nej, så är det. Men vissa frågor är överordnade och försvaret är en av dem.