Ett användbart försvar. Detta var titeln på försvarspropositionen (2009) som riksdagen fattade beslut om och som styr tilldelningen av pengar till försvarsmakten och, ytterst, den svenska försvarsförmågan. Många har kanske fått uppfattningen att Sverige övergått till ett renodlat insatsförsvar, men de grundläggande uppgifterna finns förstås kvar. Försvarsmaktens uppgift är ”att försvara Sverige” samt ”att upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet”.
Därför kan också en händelse som den ryska flygövningen över Gotska Sandön nyligen få minst lika stor betydelse för försvarsanslagen som någon rysk upprustning. Det är svårt att tro annat än att just detta konkreta budskap, ”försvaret sover”, är vad som ligger bakom att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i söndagens partiledardebatt öppnade för ökade resurser. Klokt nog inväntar han och andra nymornade försvarsvänner juni månads rapport från Försvarsberedningen innan man ger några bindande löften.
Det som måste styra Sveriges långsiktiga försvarsförmåga är ju ändå det säkerhetspolitiska läget samt i vilken mån vi måste kunna stödja, eller kan vänta oss stöd ifrån, våra grannländer, EU och försvarspakten Nato.
Att Ryssland rustat upp de senaste fem åren, och avser att fortsätta göra så fram till åtminstone 2020, är otvetydigt. Det finns många frågetecken kring kapaciteten, och möjligheten att fortsätta utvecklingen i det politiskt instabila och korruptionshärjade landet, men målet är tydligt: president Vladimir Putin har lovat att göra Ryssland starkare än vid tiden efter Sovjetunionens fall 1991.
Flygövning eller ej, det finns förstås inget omedelbart militärt hot mot Sverige. Men de framtida tänkbara scenarierna är många och de involverar de flesta av grannländerna runt Östersjön, Natomedlemmar och andra. Det enda slutsats Sverige inte kan dra i nuvarande läge är att avvakta och lita på att andra kan vara den yttersta garanten för vår säkerhet.
Nato:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen är mycket tydlig med att det inte finns några garantier för Sverige, ett land bland många som alliansen samarbetar med. Och Nato känns ändå som en trygg famn jämfört med EU:s Lissabonfördrag, som en del S- och M-politiker låtsas tro långsiktigt skulle kunna garantera Sveriges säkerhet.
Det går heller inte bara att ”gå med i Nato” och tro att frågan är löst. Sverige måste först fatta en rad självständiga beslut för att bli en trovärdig säkerhetspolitisk aktör i närområdet. Vi måste göra upp med den inställning som gjort att försvaret kan kallas ett särintresse, en budgetpost bland många. Landets försvar är en grundläggande uppgift för riksdag och regering, som man utifrån försvarsberedningens analys måste ge försvaret tillräckligt med resurser för att lösa. Sedan kan vi gå vidare med en Natoansökan.