Försvarspolitiken i dag bäddar för Nato i morgon

Försvarspolitik handlar, sedan rätt många år, om nästan allt annat än försvaret. Det är regionalpolitik och industripolitik. Det är numera också politisk poker, hönsgård och tuppfäktning inom den sönderfallande vänsterkartellen sedan socialdemokratin valt att surra sig vid riksdagens två mest försvarsfientliga partier.

Uppsala2004-12-17 01:00
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.

"Ett historiskt beslut",jublade miljöpartisten Lars Ångström i riksdagens maratondebatt om försvaret, och noterade att hans parti för första gången varit med om att direkt påverka ett försvarsbeslut.

Onekligen. Men det som har historisk tyngd är inte miljöpartiets medverkan, utan det faktum att vi nu för första gången får ett försvarsbeslut som inte är förankrat över blockgränsen - och där vänsterpartiet, kommunisternas parti, får ett direkt inflytande över landets försvars- och säkerhetspolitik. Gamla socialdemokratiska försvarsministrar med fungerande ideologisk kompass i säkerhetspolitiska frågor, som Torsten Nilsson och Sven Andersson, lär rotera i sina gravar.

Få om ens någon seriös bedömare bestrider att vi befinner oss i en helt ny och mycket gynnsammare säkerhetspolitisk situation efter västs seger i det kalla kriget och Sovjetimperiets sönderfall. Det råder också stor enighet om att försvaret behöver ställas om från det stora tunga invasionsförsvaret, till något betydligt smalare och vassare, och med tyngdpunkten på internationell verksamhet. Detta medför ofrånkomligen förändringar. Därav följer inte att det sätt på vilket dessa förändringar genomförs med självklarhet skulle vara det rätta och höjt över all diskussion.

Det rimliga vore att det politiska systemet först definierade vilka uppgifter som Sveriges försvar förväntas klara i den nya situationen och att man därefter gjorde en åtminstone grov kalkyl av vad detta skulle kräva i form av kostnader för materiel, försvarsanläggningar, övningar och personal - med hänsyn tagen till att kraven i fråga om kompetens och materiel på dem som skall verka internationellt måste ställas mycket högt och att de därmed blir mycket dyra. Då är det nämligen, ofta nog bokstavligt, fråga om blodigt allvar - och inte någon grötlunk à la 91:an Karlsson. Och då är endast det bästa gott nog för de män och kvinnor som sänds ut.

För att processen skall bli rationell och överskådlig borde försvarsmakten förmodligen, som forskaren Johan Tunberger nyligen föreslog, i nuvarande utformning läggas ner och ersättas av två organisationer. Den ena för avveckling av det gamla och den andra för att effektivt bygga upp det nya.

Det ligger i sakens natur att detta i ett inledande skede skulle medföra ökade försvarskostnader. I det långa loppet torde detta rimligen ändå löna sig, eftersom man med största sannolikhet skulle undvika en stor del av det slöseri och den kapitalförstöring som den nuvarande "ur-hand-i-mun-politiken" medför.

Men tanken att det skulle kunna vara rationellt och långsiktigt lönsamt, både i fråga om effektivitet och ekonomi, att nu ta ett radikalt grepp på försvarsfrågan tycks vara rena hädelsen i den gängse försvarsdebatten.

I stället ser vi hur försvaret baxas runt som regional- och industripolitisk mjölkko och som budgetregulator. Först bestäms anslagens storlek och sedan rörs det ihop så mycket verksamhet som möjligt huller om buller. Blir det ont om pengar kan man ju alltid skära ned lite till. Det just antagna försvarsbeslutet beräknas i realiteten få en livstid på kanske åtta veckor, innan det blir dags för nya nedskärningar ...

När det skall skäras ned blir det kaotiskt. Det förband som sattes upp vid förra försvarsbeslutet kan mycket väl läggas ned i detta - efter att först ha fått investeringar värda hundratals miljoner kronor.

Och när försvaret skall bantas måste givetvis också personal sägas upp. Det sker i enlighet med gällande arbetsrättsliga regler om sist in, först ut. Försvaret förgubbas i dubbel mening, och de unga män och kvinnor som behövs för internationella uppdrag sägs upp - eller får inte ens anställning efter fullbordad officersutbildning. Ett makalöst slöseri.

Men hur det säkerhetspolitiska räknestycket till slut går ihop tycks inte ha någon större betydelse för den rödgröna majoriteten. Den hoppas att den extremt gynnsamma säkerhetspolitiska situationen skall bestå, men borde veta att ingen vet säkert hur världen ser ut om 10-15 år - och att ett alliansfritt land måste klara sig på egen hand när det stormar.

Försvarspolitiken i dag bäddar för medlemskap i Nato i morgon.

Läs mer om