Valrörelsen i Uppsala är på många sätt som en blekare kopia av den som äger rum på nationell nivå: förslagen är lite mjukare, toppkandidaterna inte fullt så upprörda och skillnaderna färre. För den som är positivt lagd kan det tolkas som ett bevis på en samförståndsanda som gynnar långsiktighet och hållbara beslut. Men baksidan av det resonemanget är att det blir svårare för Uppsalaborna att ta ställning.
Skillnaderna finns förstås där, men de är inte lika avgrundsdjupa som de bägge blocken vill få dem att framstå som. Kommunvalet i Uppsala är inget ödesval. De borgerligas skattesänkningar är ytterst modesta. Det blir närmast pinsamt att anföra detta som ett av flera argument för ett påstått hårt och kallt systemskifte. På motsvarande vis blir förstås anklagelserna om att ett maktskifte skulle vara en katastrof för Uppsala lika löjliga. Men viktiga skillnader mellan blocken finns. Det är bara det att de inte alltid lyfts fram av majoritet och opposition.
En av Alliansens svaga punkter är onekligen kollektivtrafiken. Genom att inte tydligt ta ställning för spårvägstrafik, ger man oppositionen gratispoäng i debatten. Spårvagnar är tysta, miljövänliga och omgärdas numera av en air av modernitet som alla partier rimligen vill förknippas med. Men inte Alliansen. I den styrande majoriteten är endast KD positiva till spårvagnstrafik.
Den borgerliga majoriteten besväras också av bristen på förskoleplatser. Det är dock tveksamt om de rödgröna skulle ha lyckats bättre med att avhjälpa platsbristen. Barnkullarna i förskoleålder är stora och det tar tid att bygga nya förskolor. Särskilt svårt är det i redan tättbebyggda områden. Det är svårt att hitta platser för nya förskolor.
Skolan är förstås också en given valfråga. Och om Alliansen är lite svagare i frågor om kollektivtrafik är den desto starkare i skolfrågor. Det spelar ingen roll att de rödgröna anammat både retorik och politik från sin motståndare. När man nästan helt reducerar skolan till en resursfråga förloras trovärdigheten. Alliansen förstår att allt inte bara handlar om kvantitet. Visst är lärartätheten viktig, men det är även kvaliteten på undervisningen. Satsningen på nya lektorstjänster visar att majoriteten har förstått detta.
Alliansen försöker inte heller ”dopa” sin budget genom att blanda in riksutspel. Att som oppositionen lova 1400 nya jobb-, praktik- och utbildningsplatser, förutsatt att Sverige får en rödgrön regering, är inte seriöst. I kommunvalet har väljarna att ta ställning till vad de olika partierna vill uträtta i kommunen - för riksfrågorna finns det andra valsedlar och valkuvert.
I en annars rätt ljum valstrid i staden borde detta vara utslagsgivande. Vad partierna tycker om lågprisflyg, översiktsplaner och arenor kommer förstås också att spela in. Alliansens styre har kännetecknats av en försiktighet och en ovilja att ta strid - både mot opposition och mot förvaltning, därför är förändringarna så små - men de långsiktiga ambitionerna förtjänar ändå att belönas med fyra år till.