I går kväll lämnade Kinas premiärminister Wen Jiabao och hans nästan hundra personer stora stab, bland annat bestående av elva ministrar, Sverige och reste vidare till Polen. Det uttalade målet för besöket – där bland annat möten med statsminister Fredrik Reinfeldt och representanter för Volvo PV ingick – var att diskutera handel och investeringar.
Väl här har avtal om samarbeten inom bland annat forskning och järnvägsutbyggnad slutits och under gårdagen deltog Wen Jiabao i miljökonferensen Stockholm +40. I den vevan deklarerade han att hållbar utveckling måste stå på tre ben: ekonomisk tillväxt, sociala framsteg och skydd av miljön. Det är goda intentioner som hade förtjänat applåder, om det inte vore för att Wen Jiabao bortsåg från bordets fjärde ben, som är helt avgörande för att det inte ska välta: mänskliga rättigheter.
När svenska ministrar och företagsledare leende skakar hand och sluter avtal med den kinesiska delegationen, är det lätt att glömma vilka värden gästerna representerar. Kina är inte bara världens näst största ekonomi. Landet är även världens i särklass största diktatur, där minoriteter förtrycks, den statliga censuren är brutal och oliktänkande fängslas och avrättas.
Under det tre dagar långa besöket tog Reinfeldt bland annat upp den svåra situationen i Tibet och begränsningarna av informationsfriheten i Kina. Föga förvånande var det ingenting Wen Jiabao var särskilt intresserad av, men han lät meddela att Kina respekterar medborgarnas mänskliga rättigheter och att landet är villigt att fortsätta diskutera frågan med Sverige. Det uttalandet ska tas med en stor nypa salt. Wen Jiabao är inte på Europaturné för att bli uppläxad och han bryr sig troligtvis föga om Reinfeldts utspel.
Betyder det att kritik från demokratiskt valda ledare – exempelvis Reinfeldt – är onödiga? Naturligtvis inte. För det första rapporteras det om kritiken på internet och numera kan den kinesiska regimen inte censurera allt. Information sipprar igenom och når människor bakom bamburidån. På så sätt får de som kämpar för demokrati i Kina veta att de har omvärldens stöd. För det andra är det inte säkert att kritik som verkar som vatten på en sten och genast glider av, inte lyckas göra några avtryck på stenen. Om tillräckligt mycket vatten rinner på samma ställe bildas så småningom en fåra som förhoppningsvis leder både vattnet och Kinas utveckling i rätt riktning.
För Kina både kan och vill utvecklas. Under de senaste 30 åren har landet utvecklats i rekordfart teknologiskt, ekonomiskt och socialt. Däremot är respekten för mänskliga rättigheter i landet fortfarande under all kritik. Det varken håller eller duger för ett land som är på väg att bli en stormakt. Därför är det ytterst angeläget att världens demokratiska ledare tar varje tillfälle i akt att påtala precis vad de anser om Kinas slutna och odemokratiska regim.