Burma utgör inget undantag från denna regel. Under tiden som västvärlden försökt att isolera landet med hjälp av olika sanktioner har främst Kina och Indien bistått med handel, banklån och inköp av vapen, vilket underlättat för den styrande militärjuntan att upprätthålla kontrollen över landet. I gengäld har de båda grannländerna kunnat exploatera Burmas naturrikedomar och strategiska läge.
Det senaste året har dock inneburit flera hoppingivande tecken på en ökad demokratisering för Burmas befolkning. I veckan kunde exempelvis nobelpristagaren och oppositionsledaren Aung San Suu Kyi äta middag med USA:s utrikesminister Hillary Clinton, på officiellt besök i Burma. Mötet sammanfattar den utveckling som landet genomgått sedan det första, om än ”riggade”, valet på 20 år i november 2010.
Den viktigaste symbolåtgärden har utan tvekan varit frigivningen av Aung San Suu Kyi och andra politiska fångar. Men i år har Burma också för första gången satt sig upp mot Kina. I september hörsammade den tidigare generalen och numera Burmas president Thein Sein kraven från en bred inhemsk folkrörelse, då han oväntat satte stopp för ett stort dammkraftverk. Enligt planerna skulle 90 procent av den elektricitet som produceras gå på export till Kina. Beslutet kan ses som ett led i Burmas försök att söka fler bundsförvanter. Något som besöket av en av regimens främsta kritiker, Hillary Clinton, är ytterligare ett tecken på.
Under sitt besök sade Clinton att USA är redo att stödja vissa reformer och om utvecklingen i landet går åt rätt håll framöver häva vissa sanktioner. Men hon poängterade samtidigt att landet behöver förändra stora delar av sin politik för att räkna med ett fortsatt stöd. USA:s nyväckta intresse av Burma kan delvis förklaras med att man vill positionera sig mot Kina. Effekten av intresset, att USA pressar Burma att fortsätta att genomföra demokratiska reformer, är dock bara att välkomna. Fler länder bör göra detsamma.
En så hårdför regim som den burmesiska ändras inte över en natt. De hoppingivande signaler, som kommit från Burma under året måste sättas i relation till de fortsatta kränkningarna av burmesernas mänskliga rättigheter. Bilden är ljusare än för ett år sedan. Men det finns inga garantier, bara förhoppningar om att utvecklingen fortsätter åt rätt håll.