Någon som trodde att kriserna i EU-kommissionen var över? Nu väntar nya turer, trots att den nya kommissionen knappt hunnit sätta sig på taburetterna. Den här gången är det den franske kommissionären Jacques Barrot som hamnat i blåsväder.
Som ordförande i ett litet kristdemokratiskt parti har han i likhet med flera andra franska partier mottagit illegala pengar, inte till sig själv men till sitt parti. För detta dömdes han, men president Jacques Chirac benådade honom och så skulle saken vara glömd.
Den blev så glömd att Jacques Barrot inte informerade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso om denna pinsamma historia. Men så kom saken ut i offentligheten i alla fall.
Då protesterade den liberala gruppen i parlamentet och den kräver nu att Barrot ska avsättas. Han har ju precis som de andra i kommissionen lovat avgå om parlamentet kräver det.
Hittills har José Manuel Barroso vidhållit att han har förtroende för Barrot. Men om parlamentet driver frågan till omröstning är det mycket som talar för att Barrot måste gå.
Det skulle innebära att parlamentet ytterligare stärker sin makt. En sådan utveckling skulle innebära ett steg till på vägen mot en parlamentarisk federal stat, ett Europas förenta stater, eller en superstat, som de hårdaste kritikerna kallar det.
Frankrike, som anser sig vara EU:s ledande land, kommer att ha mycket svårt att acceptera en bakläxa, i synnerhet som det är president Jacques Chirac själv som givit Barrot amnesti. För övrigt har ju även han själv anklagats för skumma affärer och räddats av sin ställning som president, vilket väl bidrar till att han inte ser så allvarligt på Barrots agerande.
Vad än José Manuel Barroso beslutar så blir det alltså fel. Sparkar han Barrot får han den franska regeringen till fiende, vilket kan bli nog så komplicerat i framtiden. Behåller han Barrot får han EU-parlamentet som fiende, vilket också skapar stora problem.
Oavsett utgången har José Manuel Barrosos och kommissionens ställning allvarligt försvagats.
EU bygger på en känslig balans mellan medlemsländernas regeringar, det direktvalda parlamentet och kommissionen, som ska stå för de gemensamma åtgärderna. Om någon av dessa tre, som nu parlamentet, ökar sin makt, sker det på bekostnad av de andra.
Men opinionsundersökningar visar att de flesta europeiska väljare inte vill ha det så. Flera regeringar, t ex den svenska och den brittiska, vill i stället minska parlamentets och kommissionens makt och förvandla EU till en mellanstatlig organisation i stil med Europarådet. Maktkampen tycks fortsätta, liksom EU:s kriser.