Som journalist och tidigare flykting känner jag dock större oro för hur Metro och de övriga medierna har täckt denna nyhet. Bortsett från faktamisstaget att siffran 26000 står för alla pass ambassaden har utfärdat sedan den öppnades efter Saddams fall, visar mediernas agerande på klara brister i insikt om vad flyktingproblematiken och asylfrågan handlar om.
Medierna väljer att ignorera den part som är orsaken och berörs mest av alla av nyheten: de irakiska flyktingarna. Metros journalist Nuri Kino väljer i sin artikel att prata med ansvariga inom UD, Migrationsverket, Justitiedepartementet och flyktingombudsmannen. Men han pratar inte med en enda irakier, irakisk flykting eller ansvarig på den irakiska ambassaden. I de artiklar som följs i andra tidningar ignoreras flyktingarna igen. "Varför förfalskar ni er identitet?" kunde medierna fråga de trettio till femtio irakier som dagligen söker asyl i Sverige. Men frågan ställdes aldrig till flyktingarna.
Vad medierna tycks missa är det faktum att asylfrågan är inte enbart en teknisk fråga av typen kan du bevisa att du verkligen är vad du påstår vara. Att Migrationsverket id-expert ska ha möjlighet att bevisa handlingars äkthet är viktigt. Men asylpolitiken handlar lika mycket om våra värderingar. Det handlar om vilken människosyn som ska styra vår flyktingpolitik.
Anledningen till detta är att vi inte med säkerhet kan veta hur många människor söker och under de senaste decennierna har sökt asyl på falska eller omdiskuterade grunder i Europa och Sverige. Jag och min närmaste familj, till exempel, berövades redan 1980 av Saddams regim på alla papper som bevisade att vi var irakier. Först efter Saddams fall, 23 år senare, kunde mina släktingars handlingar rotas fram från Saddams arkiv och mina föräldrar kunde få irakisk pass av ambassaden i Stockholm. Trots bristande bevis för vår "irakiskhet" fick vi asyl i Sverige 1990. Varför? Jo, för att Sverige har valt att ha en generös och hänsynstagande flyktingpolitik. Svenska folket har valt att i de flesta fall hellre spara på människoliv än att riskera deras liv, beröm vi sällan får höra i våra medier.
Flertalet nyanlända irakiska flyktingar jag har intervjuat under de senaste dagarna påstår sig fly från ett sekteristiskt inbördeskrig. I dag mer än någonsin tycks pengar vara den avgörande faktorn om man kan fly från sitt hemland. Det kostade min familj några hundra dollar 1990 att bli smugglade till Sverige. I dag kostar det en irakier cirka 10 000 dollar att bli smugglad från Irak till Sverige. En summa som väldigt få irakier har råd med.
Irakier söker sig till Sverige för att många redan har släktingar i Sverige, men också för att många i Irak "vet" att Sverige har en generös asylpolitik, berättar flyktingarna. Sverige är det land i Europa där det är lättast för irakier att få asyl och där irakier som får uppehållstillstånd får hjälp att flytta sina övriga familjemedlemmar från Irak till Sverige.
Enligt flyktingarna finns det i dag i Irak resebyråer som man kan vända sig till för flykten till Sverige. Allt man behöver är pengar och några passfoton. Resan från Bagdad till Arlanda tar ibland endast tre dagar. Att komma till just Sverige är så lätt, för den som har pengar, att många irakiska flyktingar undrar själva om den svenska staten inte känner till allt men väljer av humanitära skäl att inte hindra irakiska flyktingar att nå Sverige.
Jag tror att den svenska staten har denna kunskap, och att Sverige trots, medvetenheten om att enstaka krigsförbrytare och mördare kan få asyl på falska grunder, har valt att ha en generös asylpolitik. Vi kan vara stolta eller bli förbannade över vårt val. Men vad vi inte har råd med är att ignorera flyktingarna, förenkla verkligheten och reducera problemet till teknikaliteter och spektakulära anklagelser.
Salam Karam | Frilansjournalist och fristående kolumnist i UNT