Redan den 1 februari vid nomineringsmötet i Iowa borde varningssignalen ha ljudit. Men få, om ens någon, förmådde ställa de rätta frågorna efter det första steget på den långa väg som är det amerikanska presidentvalet. Hur var det till exempel möjligt att den stora favoriten Hillary Clinton endast med hårfin marginal vann över den åldrade socialisten Bernie Sanders? Och att det var Sanders som tilldrog sig all entusiasm på den demokratiska sidan?
Och hur kunde alla normala, moderata republikaner omedelbart falla ihop som suffléer när de mötte väljarna? Jeb Bush, Chris Christie, Carly Fiorina och Scott Walker var några exempel på kandidater som försvann redan innan kampanjen hade börjat. Hos republikanerna oroade man sig för att Ted Cruz, vinnare i Iowa, sågs som alldeles för konservativ för att kunna utmana Clinton om presidentposten. Dessutom tillhörde han etablissemanget i Washington, en klar belastning.
Marco Rubio hette utmanaren, knappt slagen av Cruz. Lite mindre etablissemang, lite mindre konservativ och dessutom med latinobakgrund. ”Jag är rätt man att ena partiet”, sade Rubio där i Iowa.
Men där mellan Cruz och Rubio fanns han redan då, Donald Trump. Så lite etablissemang man kunde tänka sig med avseende på Washington, staten och politiken. Visserligen miljardär, men med ett uttryckssätt som var allt annat än elitistiskt. Så olik Barack Obama någon kan bli, men med samma löfte om förändring. Ändå var det som om alla väntade på att Trump skulle försvinna, bara på grund av den han var eller för att han skulle göra bort sig så grundligt att alla insåg att han inte kunde bli president.
Den rätta frågan hade varit varför han i så fall fanns kvar i täten av det republikanska racet. Han hade ju redan brutit mot alla regler, hånat samtliga medtävlare och kallat kvinnorna fula. Han visade redan då sitt rätta ansikte, timme för timme på twitter.
Sommaren kom, med brexitomröstning i Storbritannien och konvent i USA där Trump utsågs till presidentkandidat. Många republikaner sa öppet att de inte tänkte rösta på honom och började se fram mot valet 2020. Höstens tv-debatter mot Clinton skulle bli en bekräftelse på den kommande valförlusten för den ostyrige, hopplöse Trump. Aldrig har avståndet mellan folkvalda och väljare i demokratier varit så stort som 2016. Och, experter och opinionsmätningar i alla ära, det är de senare som bestämmer när det väl ska avgöras.
Tanken slår en när SVT:s Korrespondenterna gör ett besök hos en familj i Chiang Mai i militärdiktaturens Thailand (SVT Play). Mannen och kvinnan får frågan om vad det betyder för dem att de mist sin yttrandefrihet och möjligheten att avsätta en regering som granskas av en fri press. De svarar att de uppskattar lugnet och stabiliteten i bergsstaden, att vardagen fungerar och att det finns varor i butikerna.
De flesta som valde Donald Trump till president delar knappast hans syn på kvinnor och invandrare. De inser att hans löften om protektionism knappast ger några industrijobb tillbaka och att de lågbetalda jobb man fått i stället skulle betalas bättre med Clinton som president. Och de inser att USA:s roll i världen kan förändras när man företräds en helt oerfaren president. Det är bara det att allt detta var sekundärt den 8 november.
I första hand vill man ha ett hyggligt liv för sig och sin familj, i både USA och Storbritannien. Man upplever att man fått betala dyrt för finanskriser och skuldkriser och att inga politiska företrädare är villiga att återställa skadorna. Att byta regering räcker alltså inte. Då representerar brexit och Trump en utväg, en möjlighet att protestera och ställa hela etablissemanget till svars. Tillräckligt många tog chansen och världen är sig inte riktigt lik. Populismen måste hanteras. Inte bara genom att som brukligt ge alla svar, utan också genom att ställa frågan: Varför är så många så missnöjda?