Frågorna som irakierna inte slipper
Efter förlängd tidsfrist och hård press från USA blev förslaget till ny författning för Irak färdigt sent på måndagskvällen. Men ordet färdig ska tydligen inte uppfattas alltför bokstavligt.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Förutsättningarna är inte de bästa. Den provisoriska författningen säger att om författningsförslaget avvisas av två tredjedelar av väljarna i tre provinser så faller det. Irak har fyra provinser där sunnimuslimerna, den del
av Iraks befolkning som gynnades under Saddam Hussein, dominerar. Om författningen inte motsvarar de viktigaste sunnitiska gruppernas intressen så riskerar den alltså att röstas ned.
Och att tillgodose sunnigrupperna utan att samtidigt ignorera de krav som ställs av kurder och shiamuslimer, som tillsammans utgör en stor majoritet av Iraks invånare, är inte lätt. Kurderna har i praktiken styrt sig själva sedan Kuwaitkriget 1991. De kräver självklart att det faktiska läget ska erkännas och att det nya Irak genom författningen definieras som en federal stat.
Redan detta är svårsmält för många sunnipolitiker som är vana vid tidigare regimers definition av Irak som en rent arabisk (och sunnikontrollerad) stat. Och även om mer realistiska sunnitiska ledare inser att klockan inte kan vridas tillbaka vad gäller kurderna så är det nästan omöjligt också för dem att godta tanken på självstyre även för det shiadominerade södra Irak.
Ett skäl som anförs är att de "egna" sunnidominerade provinserna i centrala Irak då skulle riskera att förlora framtida olje-inkomster, eftersom oljan finns i norr och i söder, på kurdiskt och shiamuslimskt område. Kanske skulle den oron kunna motverkas om författningen tydligt klargjorde att inkomsterna tillhörde hela nationen och någon formel kunde konstrueras för fördelningen av oljepengarna.
Ännu ett skäl är att man fruktar att södra Irak kommer att bli vidöppet för infiltration från grannlandet Iran där statsmakten helt bygger på islam i dess shiitiska form. Många brukar hävda att sådana farhågor är överdrivna och att Iran förlorat den dragningskraft det en gång kan ha haft för shiiterna i Irak. Men frågan är om detta hjälper när misstron mellan grupperna går så djupt som den gör i dag.
Shiagrupperna i Irak vill också, i varierande grad, att islams betydelse för lagstiftningen ska skrivas in i författningen. Här är det i första hand de mer sekulariserade kurderna som ser svårigheter. En allmän hänvisning till islams etiska värden är problemfri, men många fruktar givetvis att fundamentalister ska kunna använda alltför långtgående formuleringar.
Precis de frågekomplex som bromsat författningsarbetet och som gjort att den tidsgräns som var satt till den 15 augusti måste flyttas fram kvarstår alltså olösta. Kanske finns det några överbryggande formuleringar förberedda
som de olika grupperna trots allt kan godta sedan de visat sina anhängare att de slagits in i det sista, kanske finns det inte det.
Om ingen kompromiss visar sig möjlig kan kurder och shiamuslimer ändå rösta igenom författningen på egen hand. Deras dominans i det irakiska parlamentet är ännu större än deras dominans i befolkningen, eftersom sunnigrupperna bojkottade vårens parlamentsval. Men sker detta är risken överhängande att författningen i stället faller igenom i folkomröstningen.
Vad sker då? Det vet ingen, inte heller president Bush, som ju uppenbarligen hade en helt orealistisk föreställning om vad Iraks återuppbyggnad efter Saddam Hussein skulle innebära.
Kanske förvärras motsättningarna mellan folkgrupperna samtidigt som de sunniextremister som förknippas med de ständiga terrordåden tycker sig ha vunnit en framgång. Kanske går det att börja om med författningsförhandlingarna, i så fall sannolikt efter nya parlamentsval. Men de frågor som måste lösas kommer ändå att vara desamma som nu.