Det är en framgång som John Kerry behöver. Under lång tid har han stadigt legat efter presidenten i alla opinionsmätningar.
Senator Kerry, med ett välgrundat rykte om sig att kunna vara både långrandig och invecklad i sina utläggningar, var för kvällen klar, koncis och slagkraftig.
President Bush nådde inte upp till samma nivå. Han var lite seg, lite tvekande, lite mindre varierad och slagkraftig. Ibland föreföll han, märkligt nog, vara mindre hemma i sakfrågorna än utmanaren.
Denna första debatt handlade om utrikes- och säkerhetspolitiken och kom därmed oundvikligen i hög grad att kretsa kring Irakkriget. Det borde vara en "hemmaplansfråga" för Bush. Som sittande president har han ju kunnat sätta sin prägel både på kampen mot terrorismen och Irakkriget.
Hittills har det republikanska lägret förefallit att vara på offensiven mot Kerry i debatten om Irakkriget. Han har utmålats som obeslutsam och velig, som en som både stött kriget och varit emot det - i hittills opinionsmässigt effektfull kontrast till den beslutsamme Bush.
Men Bush lyckades inte göra särskilt mycket av detta i debatten. Kerry hade framgång med att framställa sig själv som nyanserad och vidsynt, medan Bush gav ett mer enkelspårigt intryck.
Kerry hävdar att kriget mot Irak var en stor felbedömning från Bushs sida och att det var dåligt planerat. Han kritiserade Bush för att aldrig någonsin erkänna de problem som uppstått i krigets kölvatten. Och han hävdade att hans eget stöd för kriget i begynnelsen berodde på felaktig information om Iraks innehav av massförstörelsevapen.
Samtidigt skall inte skillnaderna mellan de bägge överdrivas. Kerrys syn på kriget är förvisso mer intellektuell och problematiserande, medan Bush tycks anse att varje nyans av självkritik eller eftertanke skulle vara ett uttryck för svaghet, i sig ägnad att underminera USA:s möjligheter att föra kriget.
Men av det följer inte att deras slutsatser om läget ligger särskilt långt ifrån varandra. Kerry är minst av allt någon pacifist, och han förordar verkligen ingen omedelbar och villkorslös amerikansk reträtt.
Bägge inser av allt att döma att en amerikansk reträtt i nuvarande läge skulle vara djupt ansvarslös och blottställa Irak för ett ännu värre och sannolikt ännu långvarigare elände än vad landet nu befinner sig i.
Men medan Bush nästan tjurigt vill fortsätta på den inslagna vägen, utan särskilt mycket av sidoblickar, tycks Kerry vara inställd på en mer ödmjuk hållning.
Till skillnad från företrädarna för den nuvarande administrationen tycks han inse att USA, både för att föra Irakkriget till ett något så när anständigt slut och för den fortsatta kampen mot terrorismen, inte har råd att i arrogans alienera sig från världssamfundet. Ensam är inte stark och all styrka är inte militär.