Kristdemokraternas valberedning presenterade på fredagen sin analys av läget i partiet – och gav Göran Hägglund fortsatt förtroende som partiledare. Två timmar senare gjorde motkandidaten Mats Odell en helt annan analys. Han tänker löpa linan ut och låta ombuden på Rikstinget välja sin ledare 28 januari.
Det är upplagt för dramatik när den allmänborgerliga falangen ställs mot den värdekonservativa i vad som kan bli slutuppgörelsen. Hägglunds ljusblåa lag leder i nuläget och matchar, förutom partiledaren själv, en erfaren minister (Maria Larsson) och ett populärt kommunalråd (idrottaren David Lega från Göteborg). Men Odells mörkblåa lag, med framtidsnamnet Ebba Busch från Uppsala och det ännu populärare kommunalrådet Bengt Germundsson från Markaryd, är långt ifrån uträknat.
Striden i KD har gått så långt att valberedningen inte ansåg det lönt att ens försöka gjuta olja på vågorna. Således har Hägglundkritikerna helt rensats ut från den föreslagna partiledningen. I stället har man tagit in kända namn, nämnde Lega som andre vice ordförande och förre biskopen Lennart Koskinen som ledamot i partistyrelsen, i ett försök att verka respektingivande. Detta bet dock inte på Odell.
Taktiken från valberedningen tyder på att man känner sig segersäkra. Man stöder sig på att 18 av 26 distrikt nominerat Göran Hägglund, mot 5 för Odell. Men Mats Odell svarar med att sju distrikt nominerat Hägglund innan han tillkännagivit sin kandidatur, att det varit jämnt i flera distrikt och att han känt ett ökat stöd efter att nomineringstiden gått ut 23 oktober.
Ombuden kommer att välja partiledare i en sluten omröstning och kommer alltså inte att känna sig tvungna att välja den kandidat som stöds av det egna distriktet. Många av de 300 ombuden står också närmare sin lokalavdelning än sitt distrikt, och bland de avdelningar som nominerat ett namn har Hägglund en relativt knapp ledning, cirka 60–70 procent. Valberedningens ställningstagande kan visa sig vara en Pyrrhusseger för Hägglund om det samtidigt bidragit till att mobilisera motståndarsidan.
Partiledarvalet riskerar att bli dödsstöten för ett redan sargat parti, om ingen väljer att lägga ned vapnen i god tid före Rikstinget. En knapp seger för endera Hägglund eller Odell kan orsaka irreparabla skador. Striden handlar både om person, vem som är bäst lämpad att föra fram partiets budskap, och politik, själva budskapet.
Men Göran Hägglund har trots allt högre förtroendesiffror än sitt parti, och missnöjet med honom gäller främst politiken. Kampanjer som ”verklighetens folk” har inte vunnit gehör i partiet (eller utanför), inte heller den nuvarande profileringen på barn och unga. De interna kritikerna anser också att KD närmast försvunnit som en egen kraft i alliansregeringen. Droppen var när det efter höstens budgetförhandlingar stod klart att pensionärsskatten inte skulle sänkas 2012.
Göran Hägglund har alltså själv bäddat för den uppkomna situationen, även om det är Mats Odell som just nu framstår som kuppmakaren.