Det var en märkbart stolt Fredrik Ahlstedt (M) som presenterade nästa års budget för Uppsala kommun i maj 2012. Kommunstyrelsens ordförande förklarade på pressträffen att ”Det här är en av Sveriges starkaste kommunbudgetar”. Ahlstedt och hans allianskolleger utlovade också stora satsningar på nya förskoleplatser, karriärtjänster för lärare och nya arbetsmarknadsåtgärder. Trots det skulle budgeten gå med 252 miljoner i överskott. Men det där var i maj. Sedan kom sommaren, hösten och bistrare tider.
När varselvågen svepte över landet förra gången klarade sig Uppsala relativt väl. Den här hösten blev det annorlunda. Den internationella lågkonjunkturen kom i kapp Sverige. Och den svenska lågkonjunkturen kom i kapp Uppsala. Drömmen om ett kommunalt rekordöverskott från i maj, kändes allt mer avlägsen ju längre året gick. Och på landstingsnivå klubbades en skattehöjning på 30 öre igenom. På något annat sätt ansåg inte majoriteten att den kunde undvika underskott och förödande nedskärningar.
2012 var på många sätt ett år som började i dur men slutade i moll för Uppsala. I årets början stod svensk ekonomi fortfarande stark. Arbetslösheten var låg i länet och Uppsala njöt av rollen som nybliven storstad. Både majoritet och opposition blickade framåt och drömde om ett ännu större Uppsala. Visionerna försvann inte under året, de blev bara lite tilltufsade. Verkligheten gjorde sig påmind. Till exempel utanför Tierp.
Situationen för de många bärplockare som tagit sig från södra Europa till Mehedeby utvecklades till en tragisk följetong under sommaren. Lockade av löften om att tjäna pengar på att plocka bär hade stora skaror anlänt till de uppländska skogarna. Men några bär fanns inte.
Bärplockarnas läger blev en påminnelse om hur utbredd fattigdomen är i Europa. Det blev också en påminnelse om människans bästa och sämsta sidor. Å ena sidan fanns det de i trakten som ville köra de nyanlända på porten, som anklagade dem för både faktiska och påhittade brott. Å andra sidan fanns det de som gjorde sitt bästa för att bärplockarna skulle få mat, varma kläder, och till sist en möjlighet att ta sig hem.
Under året fortsatte också bostadsfrågan att göra sig påmind. Var ska alla nya invånare bo i Uppsala, och hur mycket ska de behöva betala för sitt boende? Är det till exempel rimligt med hyreshöjningar uppemot 50-60 procent efter en renovering. Ja, sa hyresvärden Rikshem. Nej, sa många hyresgäster i Kvarngärdet och Gränby, som plötsligt inte visste hur de skulle få pengarna att räcka till hyran i sina nyrenoverade lägenheter. Hyresgästföreningen tog frågan vidare till domstol, men fick bara gehör för en liten del av sina invändningar.
Protesterna fick dock andra effekter, även om det inte hjälper de boende i Kvarngärdet och Gränby. Uppsalahem öppnade för att ge hyresgästerna större inflytande över renoveringarna för att på så sätt kunna påverka hyreshöjningarnas storlek. Liknande modeller har prövats i andra kommuner.
Det gångna året var också året då Seminarieträdgårdens öde sannolikt beseglades. Kommunens planer på att bygga bostäder vid Seminariet har varit starkt kritiserat. I slutänden drevs det igenom av Moderaterna, Socialdemokraterna och Kristdemokraterna. I höstas nådde frågan länsstyrelsen. Och trots att länsstyrelsen konstaterade att Seminarieträdgården visst var att betrakta som ett riksintresse, ansåg man inte att ingreppen i parkmiljön var så stora att det motiverade ett upphävande av detaljplanen. Seminariet som vi känner det i dag, ser alltså ut att försvinna.
Försvinna kommer också undervisningen att göra från GUC. Minskande elevkullar har länge varit ett problem för Uppsalas gymnasieskolor. I takt med att eleverna blivit färre har de ekonomiska förutsättningarna försämrats. För att förbättra läget beslutade styrelsen för vård och bildning att GUC:s verksamhet ska flyttas över till andra lokaler. Beslutet väckte protester, men det hjälpte föga.
Ett år som inleddes med befolkningstillväxt och tal om ljusa ekonomiska tider avslutades symptomatiskt med skolnedläggning och åtstramningsbudgetar i kommunala nämnder. Ett år som började i dur slutade i moll. Visionerna har inte försvunnit, men Uppsala och länets andra kommuner går inte in i 2013 med samma tillförsikt som för ett år sedan.