Ingenstans är insikten om detta starkare än just i Polen och Litauen. Stora delar av dagens Ukraina och Vitryssland ingick en gång i det polsk-litauiska samväldet och för många polacker och litauer känns den egna frigörelsen inte fullbordad förrän också grannländerna i öster fritt får välja ledare och politisk kurs. Polens och Litauens presidenter har spelat viktiga roller för att förhandla fram det omval som nu gett Viktor Jusjtjenko den seger han skulle ha vunnit redan för en månad sedan.
De gemensamma dragen mellan Solidaritetsrörelsen i Polen, folkfronterna i de baltiska länderna och den orangefärgade proteströrelsen i Ukraina är också stora. Människor ur alla samhällsgrupper och ur alla generationer har spontant slutit upp bakom de principer som är självklara för varje demokratisk rättsstat.
Medborgarrättsgrupper av olika slag har verkat länge, men det är först när vanliga medborgare har upptäckt vad de själva kan betyda för den politiska utvecklingen som maktskiftet har blivit möjligt. Demonstrationerna - inte bara i Kiev - med hundra-tusentals deltagare och ännu fler som hjälpt till med mat, torra kläder och moraliskt stöd har frigjort en skapande energi som inte kan manipuleras för någ-ra snäva särintressens räkning. Skulle det nya ledarskapet falla in i den gamla maktelitens beteende så kommer det inte att accepteras stillatigande.
Viktor Jusjtjenko är knappast någon karismatisk ledare utan helt enkelt den politiker som Ukrainas många olika oppositionsgrupper såg som den som hade störst chans att i ett fritt val besegra den gamla regimens kandidat. Hans politiska förflutna är inte helt fläckfritt, men väsentligt snyggare än genomsnittet i ett land som hör till de mest korrumperade i världen. Det mordförsök han uppenbarligen utsatts för antyder att också den gamla regimen länge sett honom som ett verkligt hot.
Också nu finns risken att de som anser sig ha mest att frukta av regimskiftet försöker slå spelet över ända genom att provcera fram våld, kanske i förhoppningen att kunna framkalla en intervention från Ryssland. Men de som talar om en oöverstiglig klyfta mellan de genuint ukrainska och centraleuropeiska västra delarna av landet och de mer ryskt präglade regionerna i öster överdriver sannolikt.
Också i Viktor Janukovytjs hemregion kring Donetsk finns en organiserad demokratirörelse. De gamla makthavarna kan inte räkna med att behålla samma grepp som tidigare över administration och lokala medier ens i denna del av landet, vilket rimligen kommer att bidra till en politisk förändring. Men det krävs också aktiva ansträngningar från Jusjtjenko att göra de östra regionerna delaktiga i förändringen.
Jusjtjenko vill förvisso att Ukraina med tiden ska kunna inta sin rättmätiga plats som medlem av EU och kanske också Nato - men han har också tydligt visat att han inser vikten av goda relationer till Ryssland. För Rysslands president Putin är Ukraina däremot den avgörande byggstenen i den ring av ryska klientstater som han uppenbarligen vill se i den upplösta Sovjetunionens ställe.
Putin hör därför till den ukrainska omvälvningens främsta förlorare. För Europa som helhet innebär demokratins seger i stället att risken för en ny uppdelning mellan demokratiskt stabila länder i väst och auktoritärt styrda i öst minskar väsentligt. Långsiktigt kan demokratins vänner i Vitryssland, Ryssland och andra länder få ny kraft genom revolutionen i Ukraina, på samma sätt som revolutionen där fått kraft av de senaste årens omvälvningar i Serbien och Georgien.
Ukraina får nu en ny president och snart också en ny regering. Inom något år väntar nya parlamentsval. Men den viktigaste förändringen är den som skett i människors medvetande. Ukraina är ett annat land i dag än för bara en månad sedan, med ett civilt samhälle som har visat sig starkt nog att både förhindra våldsutbrott och tvinga den gamla makteliten att retirera. Även om den nya regeringen kommer att ställas inför mycket stora politiska och ekonomiska problem så är en återgång till det förflutna nu närmast omöjlig att föreställa sig.
Trycket från EU och USA mot såväl den gamla regimen i Ukraina som mot Ryssland har efter hand blivit starkt. Nu måste det moraliska stödet till Europas nyaste demokrati fullföljas. Det är självklart att Ukraina, när de politiska och ekonomiska reformerna hunnit tillräckligt långt, ska kunna bli medlem i EU. Unionen bör säga det i klartext redan nu.