Men den orangefärgade revolutionens spöke skrämmer dagens ryska makthavare. Den senaste månaden har flera bedömare — Gajdar är en av dem — hävdat att president Putin åter börjat lyssna på de mer liberala rådgivare som han länge ignorerat. I så fall finns en uppenbar förklaring. Putin har det senaste året gjort allvarliga felbedömningar, med stödet till den kriminella tidigare makteliten i Ukraina som kulmen. Putin lade sig ogenerat i valrörelsen och godkände det förfalskade valresultatet men tvingades finna sig i att de styrande störtades i en revolution som för tankarna till revolutionerna i öst 1989.
Putins auktoritet har skadats och den ryska regeringen, som tidigare kunnat räkna med stabilt folkligt stöd, ser plötsligt sin politik ifrågasatt. Pensionärsgrupper har demonstrerat mot en (i princip välmotiverad) förändring av statens stöd till de äldre. Studenter har protesterat mot dåliga villkor. En del affärsmän som skrämdes till tystnad efter attacken mot oljebolaget Yukos och arresteringen av dess ägare Michail Chodorkovskij har börjat resa invändningar mot regeringens ekonomiska politik.
Putin anses ha försatt möjligheten att använda de flödande oljeinkomsterna till att modernisera Rysslands ekonomi och den nya eliten kring presidenten uppfattas som korrumperad. Den makt som Putin och hans medarbetare skaffat sig används inte för några reformer utan bara för att stärka statens grepp över ekonomi och samhällsliv. Många företagare antyder att de kan stödja den förre premiärministern Kasianov inför presidentvalet 2008 i stället för någon kandidat som Putin utser — en parallell till stödet för den förre premiärministern Viktor Jusjtjenko i Ukraina.
Gajdar kan ändå ha rätt i att en revolution av ukrainsk typ inte är tänkbar i Ryssland. Han beskrev tre obestridliga skillnader mellan Ryssland och de övriga post-kommunistiska staterna i Central- och Östeuropa.
Den första är att Ryssland inte kan förvänta sig att bli medlem av EU. Den andra är oljeinkomsterna som dämpar kraven på ekonomiska reformer.
Den tredje är att kommunismens fall i Ryssland inte har inneburit någon nationell frigörelse — i stället upplever man att man förlorat ett imperium. Ryssland kan i den meningen jämföras med Serbien där stora grupper mest av allt vill ha en stark statsmakt som kan återupprätta den förlorade storheten.
Gajdars tre punkter säger alla något viktigt. Men inför frågan hur han då förklarar den revolution i just Serbien som verkligen ägt rum bytte han spår: Serbien har förlorat ett krig — det har inte Ryssland.
Gajdar har förstås rätt om Serbien, men har han rätt om Ryssland? Det kalla kriget förlorades, liksom kriget i Afghanistan, vilket bidrog till den demoralisering i imperiets centrum som bidrog till kommunismens fall. Tjetjenien är inte jämförbart med Afghanistan men innebär stora risker för Rysslands styrande, i synnerhet som kriget visar allt fler tecken till att spridas utanför sitt ursprungliga område — och också utanför Kaukasus.
Kanske är det starkaste argumentet för Gajdars tes att Putin ändå framstår som en väsentligt mer kompetent ledare än de som störtats på andra håll. Så länge som Putin accepteras av USA och EU och så länge som den ryska eliten förstår vad som krävs för att få vara kvar i t ex G8-gruppen har inte heller regimens kritiker något starkt intresse av att driva fram en konfrontation. Gajdars eget framträdande och hans betoning av sambandet mellan stabilitet och ekonomisk utveckling gav just detta intryck.
Putins nya linje är att "oligarkerna" — de stora företagsägarna — får behålla sina tillgångar om de hjälper presidenten att se till att reallöner och levnadsstandard stiger inför presidentvalet 2008. Då kan Putin efterträdas av någon av sina medarbetare. Ett tydligt resultat av revolutionen i Ukraina är att han häromveckan för första gången klart sade ifrån att han inte tänkte försöka ändra författningen för att själv kunna sitta kvar.
Kanske har självbevarelsedriften drivit fram en sorts självbegränsning i kretsen kring Putin. Men räcker det med att liberala ekonomer åter får större utrymme när liberaler och demokrater hålls borta från politiken?
Håkan Holmberg
politisk chefredaktör
politisk chefredaktör