Från landsbygdskramare till storstadsliberaler?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
en framtida tävling om århundradets understatement. Hon pressades visserligen snabbt att ta tillbaka sitt uttalande, men skadan var redan skedd.
Den som hörde Maud Olofsson tala i Almedalen året därpå undrade om det var samma person som syntes under den ständigt skinande solen. Partiets euromotstånd låg helt i linje med den tvehågsenhet som medlemmarna ända från början känt inför Europasamarbetet. Men inför EU:s utvidgning i maj 2004 och valet till Europaparlamentet samma år klev plötsligt Maud Olofsson fram som Europavän nummer ett. Medan Göran Persson solkade ned sitt och sitt partis anseende med begrepp som "social turism" och både moderater och folkpartister mumlade om övergångsregler gjorde centern något så ovanligt som att tydligt ta ställning - för Europa och alla EU-medborgares rätt till lika behandling. Kontrasten mot 90-talets EU-budskap - "nja till Europa" - var slående.
Sedan Olof Johansson klev ner från partiledarpulten har centerpartiet genomgått en förändring som är mer genomgripande och bättre förankrad än moderaternas under Fredrik Reinfeldt. Lennart Daléus blev en
parentes som partiledare, men det var redan under hans tid som centerpartiet medvetet sökte en djupare ideologisk förankring. Partiets liberalt präglade idéprogram - debatterat ute i centerföreningarna och slutligen antaget av stämman 2001 - var i princip redan färdigskrivet när Maud Olofsson tog över taktpinnen. Hur förankrad förändringen är lär dock inte avslöjas fullt ut förrän partiet prövas i motgång.
Dagens partiledare betecknar sig själv som socialliberal. I kombination med de senaste årens tydliga ställningstagande för det europeiska samarbetsprojektet gör det att centerns plats i den liberala gruppen i Europaparlamentet känns mer självklar i dag än för tio år sedan.
Utan centerns nyorientering hade den borgerliga alliansen aldrig sett dagens ljus. Viktigaste förändringen är att det hårdnackade motståndet mot kärnkraften avtagit, vilket åtminstone skapar förhandlingsutrymme i energipolitiken. Men oavsett om motståndet har gällt kärnkraften, Öresundsbron eller euron har det påfallande ofta varit centern som har utgjort borgerlighetens svarta får. Att Göran Persson nostalgiskt drömmer om 90-talssamarbetet med Olof Johansson är fullt begripligt. Det var kohandeln med dåvarande Bondeförbundet på 30-talet och koalitionsregeringen på 50-talet som lade grunden till och befäste socialdemokraternas unikt långa maktinnehav.
I rikspolitiken framstår centern i dag både som en av de mest pådrivande krafterna i allianssamarbetet och som socialdemokraternas vassaste kritiker. Partiet profilerar sig gärna som småföretagarnas bästa vän och hamnade på rejäl kollisionskurs med LO när receptet för fler ungdomsjobb - uppluckrat anställningsskydd för ungdomar - lanserades.
Sådant drar naturligtvis till sig mediernas strålkastarljus. Att en traditionell centerfråga som landsbygdspolitiken har hamnat i bakgrunden - om än inte övergetts - hjälper också till i partiets högst medvetna strävan att attrahera nya väljargrupper
i städerna. För medan många kommunalråd ute i landet har fyrklövern som partisymbol finns inte en enda centerpartist i stadsfullmäktige i Sveriges tre största städer.
Risken för det nya centerpartiet är att man i strävan att nå nya väljargrupper suddar ut sin profil som landsbygdens intresseparti utan att tillräckligt tydligt skapa en ny. Att värna småföretagarna är utmärkt men knappast unikt bland allianspartierna. Samma sak gäller kampen mot ungdomsarbetslösheten. Och motståndet mot övergångsregler må ha haft den effekten att vilsna liberaler fick upp ögonen för partiet, men det lär knappast räcka för att ro hem en seger i riksdagsvalet.
De stora förändringarna till trots är det alltjämt när centerpartiet rör sig på klassisk mark som det egna partiets profil syns bäst. Mer än något annat borgerligt parti talar man om miljön - "drömmen om det gröna Sverige" som det heter i Maud Olofssons retorik. Federalism uppfattas med rätta som något nytt i centerpartiet, men idén att beslut ska fattas nära medborgarna har gamla anor i det parti som förr föredrog ordet decentralisering.
Om detta räcker för att partiet ska nå framgång får valdagen utvisa. Liberaler har anledning att glädjas åt den allmänna riktning partiet verkar ha stakat ut. Men frågetecknen är alltjämt många kring hur
djup och varaktig partiets förändring är. Vi ser tillbaka på Almedalen 2004 med glädje. Året dessförinnan minns vi med förskräckelse.