Ännu sent på fredagen var utfallet av den militära aktionen mot terroristerna vid gasanläggningen i In Amenas i östra Algeriet oklart. Den algeriska militärens operation var åtminstone delvis ett misslyckande. Strider pågick många timmar efter att operationen inleddes och det är också fullt möjligt att en del av terroristerna lyckades komma undan. Hur många i gisslan som dött var omöjligt att säga.
Nio norrmän ingick i gisslangruppen om 41 personer. Det är andra gången på kort tid – den första var ju massmordet på Utöya – som Norge drabbas av terrorism i stor skala. Plågan och frustrationen blir inte mindre av att den norska regeringen lika lite som andra berörda regeringar kunnat påverka hur de styrande i Algeriet agerat. Algeriets auktoritära regim har med brutala medel kämpat ned en lika brutal islamiströrelse och har inte heller denna gång låtit hejda sig av någon hänsyn till gisslans situation.
Däremot finns knappast någon grund för att tro att dramat hade kunnat lösas enbart genom förhandlingar. Syftet med gisslantagningen var inte att skapa ett förhandlingsläge utan att genom en spektakulär aktion utkräva hämnd för Frankrikes ingripande i Mali och mot den algeriska staten som låtit franskt flyg passera – In Amenas är en anläggning med mycket stor betydelse för Algeriets ekonomi.
Terroristerna har utgått från ett basområde i Mali och tillhör en av flera grupper som förenar extrem fundamentalism med kriminalitet. Kriget mot ”de otrogna”, ett begrepp som också innefattar den muslimska civilbefolkningen i området, finansieras med hjälp av smuggling och gisslantagande. Det senaste året har situationen förvärrats genom att legosoldater från Libyen efter Gaddafis fall tagit sig söderut mot olika länder i Västafrika i jakt på nya uppdragsgivare. Samtidigt har mängden vapen ökat starkt.
De västafrikanska staterna är i allmänhet svaga, även om Mali länge varit stabilt och någorlunda demokratiskt. Men i Malis norra del finns ett gammalt missnöje bland tuaregerna, en folkgrupp som anser sig vara åsidosatt av regeringen i Bamako. Detta missnöje förvandlades plötsligt till inbördeskrig när islamistgrupper och tidigare legosoldater anslöt sig – och därefter själva tog kontroll över mer än halva landet. När regeringen i Mali tappade greppet utlöstes en militärkupp som dock bara förvärrade läget. Den regering som nu sitter är ett interimstyre i väntan på en återgång till normala förhållanden.
Att terrorister som opererar i norra Mali kallar sig för al-Qaida betyder inte mycket. Al-Qaida är mer ett varumärke än en verklig organisation. Men för befolkningen i området innebär de nya makthavarnas välde skräck och ofrihet. Tanken att grupper av detta slag skulle kontrollera de vidsträckta ökenområdena i Mali och en rad angränsande länder skrämmer både afrikanska och europeiska ledare.
Den franska insatsen är riskabel, men ofrånkomlig. Någon snabb lösning finns inte. Men målet måste vara att så snart som möjligt se till att de västafrikanska länderna själva kan hantera situationen.