År 2014 äger VM i ishockey rum i Vitrysslands huvudstad Minsk – men en växande internationell proteströrelse försöker få beslutet upphävt. Sannolikheten för att det lyckas är antagligen liten, med konsekvensen att landets diktator Aleksandr Lukasjenka vinner viktiga politiska poäng inför hemmaopinionen.
När detta skrivs vet ingen något om Vitrysslands öde i Melodifestivalen. Man kan slås ut i semifinalen - eller vinna hela tävlingen och ge Lukasjenka ny prestige. När Argentina vann fotbolls-VM på hemmaplan 1978 förlängde det troligen livet på den då styrande militärjuntan.
Situationen är välbekant. Diktaturregimer gör sitt yttersta för att legitimera sitt förtryck av befolkningen genom att agera värdar för stora idrotts- eller musikevenemang, medan stora delar av idrotts- och musikvärlden inte vill höra talas om några politiska aspekter på sin verksamhet. Ibland handlar det om aningslöshet, ibland om aktiva ansträngningar för att förtränga en obehaglig verklighet.
Det finns dock undantag. Loreen drog sig inte för att markera sitt stöd för de mänskliga rättigheterna under Eurovisionsfinalen i Azerbajdzjan. Det finns ishockeyspelare i olika länder som uttalat sig kritiskt mot VM i Vitryssland. Och vid OS i Peking valde ett antal stats- och regeringschefer att markera genom att utebli från invigningsceremonin. Hur blir det vid vinter-OS i Sotji 2014?
Hur ska demokratiskt sinnade regeringar, organisationer och enskilda deltagare hantera diktaturers exploatering av musik- och idrottsevenemang? Accepterar man att ett land som Azerbajdzjan får vara med i Melodifestivalen så måste man också acceptera att landet kan vinna och därmed bli värd för nästa tävling. Men inga etablerade tävlingsregler säger att en regim av denna typ ska få arrangera OS eller världsmästerskap. De nationella idrottsförbunden och olympiska kommittéerna i demokratiska länder borde ta ett ansvar, men gör det mycket sällan.
Kan man inte förhindra ett arrangemang i en diktatur så är det däremot sällan en bra idé att bojkotta – även om sådana situationer kan uppstå. Vill deltagarna från det egna landet vara med så är det rimligt att de får det, kanske för att försvara medaljer från tidigare mästerskap.
Däremot är det viktigt att inte låta sig utnyttjas. Man behöver inte delta i alla ceremonier, man är inte skyldig att ställa upp på aktiviteter som syftar till att försköna regimen eller dess ledare. Man kan försöka utnyttja tillfället till att ge moraliskt stöd till demokratiska krafter.
Det går inte att tacka nej till allt som man ogillar. Men man bör alltid försöka förstå hur diktaturregimer fungerar och undvika att spela med.