Från ord till handling?
LEDARE Sanningens ögonblick närmar sig. Snart räcker det inte längre med fagert och allmänt tal om att EU behöver militär krishanteringsförmåga.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
För en knapp månad sedan lanserade de tre stora i EU — Frankrike, Storbritannien och Tyskland — en principskiss, The Battlegroups Concept. EU:s ordförandeland Irland driver nu på för att EU:s toppmöte redan i juni skall fatta beslut om att upprätta denna
snabbinsatsstyrka med sikte på att den skall vara insatsklar år 2007.
Vad det handlar om är 7—9 s k stridsgrupper. En stridsgrupp består av 1 500 soldater, topprustade och med tillgång till den mest sofistikerade materiel. Stridsgrupperna är garanterade att hamna i verkligt "skarpa lägen". De måste ha bästa tänkbara utbildning och träning och högklassig materiel.
Enligt det förslag som föreligger skulle Sverige och Finland kunna bilda en stridsgrupp. En stridsgrupp skall tränas, övas och hållas beredd för insatser under cirka två års tid.
— Jag uppfattar detta som en dramatisk förändring, säger ÖB Håkan Syrén i ett uttalande för Svenska Dagbladets säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström. Är det så att Sverige skall delta kommer det att ställa mycket höga krav på vår internationella förmåga, fastslår ÖB.
Och så är det förstås. Stridsgrupperna finns inte med i underlaget för det kommande försvarsbeslutet. Men de skärper ytterligare kravet på förändring av det svenska försvaret.
Det blir en rad mycket kostsamma konsekvenser, utöver dem som redan nämnts. Kraven på en föryngring av officerskåren skärps ytterligare. Officerares och värnpliktigas villkor måste förändras i förhållande till dagsläget, då bl a utlandstjänst inte är obligatorisk.
Allt detta givetvis under förutsättning att vi skall vara med. Men finns det egentligen något alternativ till att vara med?
Sverige har drivit på för att EU skall skaffa sig kapacitet för militär krishantering. Då går det inte att backa ut när det blir allvar — och om man vill bli tagen på allvar. Och då lär det snart nog visa sig att idén om försvaret som en aldrig sinande mjölkko för allsköns besparingar, särskilt populär inom stödpartierna men med förespråkare också i regeringen, vilar på en allt annat än realistisk grund.